Min kinesiske granne

Kommer ni ihåg min kinesgranne som gav mig en liten lyckobringande tofs i höstas?
Sedan januari bor jag ju ihop med honom igen, och han är verkligen det sötaste jag vet.
Han är extremt mån om att inte vara i vägen. Han vinkar alltid istället för att säga hej när han kommer, sådär lite blygt och försiktigt. Som om hans lilla veka stämma skulle vara droppen som får oljudstoleransbägaren att rinna över i ett WG där alltid minst två personer lyssnar på (olika) musik med öppen dörr och byggnadsarbetarna jobbar hårt utanför fönstret.
Jag brukar kika in lite i hans rum när han lämnar dörren öppen, och ser då att han alltid brer ut sin pyjamas ordentligt på sängen. Sådär så att ärmarna och benen ligger slätt och fint och pekar åt olika håll.
Han använder sin riskokare varenda dag, och jag har inte hjärta att upplysa honom om att det ris han alltid kokar egentligen är till för att göra risgrynsgröt. Man kan väl tycka att förpackningen med en bild på en portion risgrynsgröt med körsbärssylt skulle ge honom en puff i rätt riktning, men kanske är de inte så petiga med sådant i Kina.
Min kinesiske granne är, om man bortser från vissa språkliga brister, en alldeles utmärkt granne. Det enda besvärliga är att jag efter fem månader fortfarande inte har fattat vilket av namnen på hans ringklocka som är hans förnamn. Ska jag tilltala honom med "Ye" eller "Yuan"?

What's up?

Efter nästan tjugo år i livet, har jag fortfarande inte fattat vad man ska svara på den frågan.
Undrar frågeställaren hur jag mår, vad jag gör, eller vill han bara verka cool och hiphop-aktig?
Jag känner mig alltid extremt dum.
Det är ungefär som när tyskarna säger "Naaa?", och tittar på en som om man vore ett gulligt litet djur.
Jag blir bara helt förvirrad.

Ännu en barndomsföreställning tillintetgjord

Idag var det brandskyddskontroll i det KlaraAnnaElisabetanska hemmet. Sotning, alltså, som normala människor säger, men som i likhet med förskollärare, avfallshydralpersonal och hygientekniker måste kallas vid någonting piffigare.
Hur som helst: Jag var ganska förväntansfull, eftersom jag aldrig tidigare sett en livs levande sotare (förlåt, brandskyddskontrollant). Skulle han se ut som de gör i sagorna?
Vid niotiden dök han äntligen upp, den efterlängtade herr Brandskyddskontrollant. Och visade sig vara en stor besvikelse.
Inte var han svartklädd.
Inte var han sotig i ansiktet.
Gubbjäkeln hade inte ens en sån där skorstensborste med sig.


Ännu en barndomsföreställning är nu krossad.


Vänta älskling, jag ska bara ta bort min stomipåse

Att vara tandställningsfri är underbart.
Dock finns ett litet problem: En plastskena i vilken man måste ha tänderna dygnet runt en vecka, och sedan varje natt under ungefär ett år.

Jag vill inte klaga, men jag tror faktiskt att nyss nämnda plastskena platsar på min
osexighetslista.
"Vänta älskling, jag ska bara ta bort min plastskena."
"Vänta älskling, jag ska bara spänna loss mitt träben."
"Vänta älskling, jag ska bara pilla ut mitt emaljöga."

Jag älskar mitt liv.

Torka skåpluckor (världshistoriens tristaste bloggrubrik, oh yeah!)

Förutom att jag har klackskor när jag städar, brukar jag spela Marit Bergman. Det gör också proceduren lite roligare.
Idag lyssnade jag en massa gånger på
den här underbara låten och tänkte på att vi i Es05b faktiskt gör den med ännu härligare och ärligare energi.
Och så blev jag lite gråtmild igen samtidigt som lyckan pumpade i kroppen. Sådär som det kanske är normalt att vara inför studenten.

I alla fall, bestod dagens städinsats delvis av att torka av skåpluckorna i köket.
En hel del städning kan jag faktiskt erkänna som nödvändig, men att torka skåpluckor?
När man tittar på skåpluckor, ser man just skåpluckorna. Inget mer.
När man sedan ska torka av dem, ställer man sig på en millimeters avstånd och lyckas ibland urskilja någon enstaka fläck som man då torkar bort med hett vatten och såpa.
Sedan backar man ifrån sina nyavtorkade luckor, och finner till sin besvikelse ingen som helst skillnad mot tidigare.
Min åsikt att skåpluckeavtorkning endast resulterar i förslösad handkraft, en balja brunt hetvatten och en matsked Allrent som gått till spillo.
(Och ja, jag är medveten om att det här inlägget kommer att resultera i diverse husmorsrelaterade annonsörer i min blogg. Hurra!)

Personlighetsförändrad

Jag kom tjugofem minuter försent till studentfotot (och ståtar således med studentkatalogens svettblankaste ansikte, panikcyklingsrufsiga hår och fniss-skamsnaste tandställningsleende).
Jag var inte bäst i klassen på det lilla roliga stavningstestet. (Var dag är som en gyllne skål, till brädden fylld med vin. Inte bredden. För två veckor sedan, hade det varit en baggis.)
Och justja, jag har knappt börjat på mitt livs sista inlämningsuppgift i gymnasiet, ett givande arbete om kvinnans situation i Indien. Som ska vara tre till fem sidor och inlämnat absolut senast fredag. Som idag är en halv sida handskrivna frågeställningar.

KlaraAnnaElisabet är galen.
Personlighetsförändrad.
Eller bara kär.

Varför körsbärslikör?

Varför gör man inte en chokladask med bara de goda bitarna?
Då kan man leva i total njutning, och slippa betala dyra pengar för körsbärslikören som ändå bara ligger och ruttnar tills någon sjukt godissugen människa sväljer sin stolthet och proppar i sig den.

(Den som kommenterar här och skriver att "Vadå bara de goda bitarna, är du helt lost, alla människor tycker olika och all choklad är lika mycket värd", kommer på måndag morgon att mottaga ett paket innehållande tretton kilo körsbärslikör. Kvarbliven från julaftonsaskarna 1995, 1996 och 1997.)

Vuxit ifrån köksbordsfester?

Jag blir lite rädd när jag upptäcker att jag inte längre kan se den oemotståndliga charmen och det enorma underhållningsvärdet i en hederlig Fest.
Alltså, en sån där fest som går ut på att man sitter runt ett köksbord och stirrar på varandra medan folk sakta fyllnar till på folköl eller polsk smuggelsprit alternativt dellbosk hembränd. Eller kräksötsliskigt jordgubbsvin för de tjejigaste tjejerna. Sådana fester känns faktiskt inte det minsta spännande längre.
Herregud, jag håller väl inte på att bli vuxen?

Ingen mer citronpeppar

"Just nu är det populärt att lämna matsalen med en halväten knäckemacka. En annan sak som ger hög status är att salta och peppra massvis på mackan.
- Man blir alldeles illblå i ansiktet när man äter det, för att det blir så starkt, förklarar tioåriga Ebba.
/.../ coolt att ta vatten upp till kanten på glaset, och sedan svepa alltihop på vägen till bordet när alla ser på.
"

Det här läste jag i senaste KP. (Ja, jag läser fortfarande KP. Och jag gör det med stolthet.)
Då kände jag verkligen hur skönt det är att inte gå i mellanstadiet. Att inte längre behöva följa absurda statusregler och jaga position i klassen.
Visserligen var jag inte så aktiv i statusjakten ens på den tiden då sådant var aktuellt, för sju-åtta år sedan.
Jag var ändå alldeles för kort, för duktig i skolan, för tyst, för duktig i skolan, för rädd för idrotten, för duktig i skolan, duktig i skolan, duktig i skolan för att det skulle löna sig att kämpa med citronpepprade mackor.
Ingen skulle ändå lägga märke till mig, så jag gav upp det där popularitetsprojektet redan innan jag på allvar hade börjat.
Men ändå. När man var tio år var det så mycket krångel med allt. Det fanns så himla mycket att tänka på och oroa sig för.
Det är fantastiskt skönt att inte längre leva i den världen.

Vem orkar bry sig om vårlökar?

"Gull-Britt Jonsson från Iggesund har hört av sig och berättat att hon har sett årets första sädesärla, samtidigt som Mats Herrström, Bjuråker rapporterar om att ha plockat sin första vårlök. Nu är våren sannerligen på väg!"

En liten enkel fråga från en liten enkel bloggerska:
Vad är det för stackars människor som har tid att skriva in till tidningen och rapportera om vårtecken?

Second hand-humor

Second hand-humor kan vara den simplaste och skönaste humor som finns.
Jag och Lillasyster tillbringade gott och väl en timme pü en enorm second hand-butik med att vifta med den ena hysteriska jeansoverallen, pälsblusen och Dirndl-klänningen efter den andra och ropa över hela affären att "Du, här är ju den här som du letade efter!" och "Men du, varför lämnade du in din favoritoutfit här?".

Dagens höjdpunkt är förresten att gü och köpa frallor.
Jag känner mig sü tysk och fantastisk när jag kan be om "Drei Mohnbrötchen, bitte" utan att ofrivilligt gü hem med tio kilo kaffe eller en liter vassleläsk.
(Och yes, jag gör som de stora bloggerskorna och tar med mig bloggen utomlands. Är jag ball dü?)

Manlighet och Lypsyl

I Funäsdalen körde Lypsyl-företaget någon slags skidåkardrive.
Alla som köpte liftkort fick uppge kön och ålder på eventuella familjemedlemmer, och alla fick sig sedan ett varsitt litet läppcerat. Det fanns tre sorter:
Barnen fick en skojig variant med roliga gubbar och jordgubbssmak.
Kvinnorna fick ett doftande Lip Shine på tub som utlovade "pussigt mjuka och skimrande läppar för After Ski-prinsessan".
Det roliga, som sysselsatte mina tankar under flera varv i liften, kom när männen skulle få sin modell. Alla känner ju i hemlighet till den konflikt som finns mellan män och läppcerat.
Jag vet inte riktigt vad det bottnar i, men på något sätt går Lypsyl inte ihop med traditionell manlighet.
Kanske är det själva grejen att vårda sin kropp.
Eller så är det rörelsen vid applicering: Att mjukt och varsamt stryka ett väldoftande stift över läpparna, och sedan gnugga dem mot varandra för att arbeta in fukten. Av någon anledning, känns det inte maximalt macho.
Problemet är alltså: Hur gör man ett cerat som inte är gay?
Lösningen blev ett Lypsyl Extreme, med rejäl solskyddsfaktor för först upp i liften-åkaren. För att ytterligare spä på ceratets manlighetsgrad, var behållaren av en sådan variant att det krävs en ingenjör för att få ut ceratet. Med hjälp av denna spännande mekanism kan lypsylen öppnas med ett enhandsgrepp, istället för att som i andra fall krångla med lock. Den andra handen kan nu användas till en massa manliga sysslor, såsom sågande, spikande och slagsmål.

Missförstå mig inte - Jag menar verkligen inte att män inte har rätt att smörja sig hur och var de vill.
I själva verket, vet jag inte en enda kvinna som för att beskriva sin idealman drömmande skulle förklara att "Och så ska han ha fnasiga, torra läppar som spricker och det bara snöar flagor om".
Män världen över, res er. Våga mjuka, smidiga läppar. Våga Lypsyl.

(Det stör mig rätt mycket att jag i detta nu gör exakt det Lypsyl hoppats på, nämligen reklam för deras företag i min privata blogg.)

Allt enligt lagen om alltings jävlighet

Igår kväll (eller kanske natt. 00.30 till 01.45) var min garderob en skattkammare, och jag kunde inte slita mig från spegeln. Jag bara längtade till nästa tillfälle att få visa upp min ofattbara skönhet för världen.
Idag, mindre än ett dygn senare, och ett par timmar innan jag tänkte befinna mig på Stadt (schlagerkväll och ja, jag är medveten om hur många cred-poäng jag förlorar här. Men jag vill dansa, till och med då musiken framförs av allas vår Måns Zelmerlöw!), är alla mina kläder små sorgna trasor och spegeln gastar "Håll dig inne, din fula jävel! Utsätt inte jorden för ditt anskrämliga yttre!!"
Hur kan det komma sig?

Fokus från abort till hairstyle

Jag vill inte säga att det som är gammalt inte är bra.
Däremot vill jag vädja till alla lärare att sluta använda sig av filmer producerade på 1900-talet.
Ämnet "etik och moral" är verkligen intressant, men det är ärligt talat väldigt svårt att koncentera sig på abortdebatten när ämnet presenteras av folk med
sådana här frisyrer.

Kebabpizza

En liten undran:
Hur låter egentligen de bidrag som inte platsar i Melodifestivalen?

World of Warcraft är som vackra skor

Min goda vän Christian försökte idag inviga mig i World of Warcrafts mystiska värld.
Själv är han en tjur som rusande runt på bakbenen kämpar på de ondas sida, och som får i uppdrag att klubba ner folk med yxa.
När jag sågade spelet som "orealistiskt", gav Christian upp.
Jag och min kamrat Jonas har nog rätt i vår förmodan: Man kanske inte alltid kan förstå varandra över könsgränserna. Min skeptiska inställning till tjur-alter egon kan nog jämföras med pojkars brist på förståelse för flickors skofanatism. (Ursäkta detta könsstereotypa uttalande. Inte ens en så fullkomlig människa som jag klarar av att alltid vara politiskt korrekt och jämställd.)

Att vara ensam

Jag gillar att göra saker ensam.
Om man lagar mat bara till sig själv, får man göra som man vill och det finns inga krav på ett ätbart resultat.
Om man shoppar ensam, slipper man hänga i timmar som smakråd utanför provhytter. Man behöver inte skämmas för att vilja kika på barnavdelningen eller känna att man måste häva ur sig någonting ironiskt om allting som ser alltför stylish ut.
Om man tittar på teve ensam får man zappa som man vill, och ingen blir sur för att man äter upp chipsen själv och häver ur sig alla svaren till "Postkodmiljonären" utan att låta den andra få en chans att tänka efter.
Men att äta ensam.
Ta den mest självsäkra människa du kan tänka dig, och placera honom med en portion selleristicks i Bromangymnasiets skolmatsal, utan något sällskap. Jag kan satsa min högra hand och min lillasyster på att han inte är så kaxig länge till.
För att äta ensam i skolmatsalen är ett statement.
Att äta ensam i skolmatsalen är att vara ensam på riktigt.
När jag står ensam med min bricka och tittar ut över havet av ätande människor för att hitta ett ledigt bord, känner jag mig alltid som den där utstötta tjejen i Bullens brevfilmer. Det spelar ingen roll att mina tio kompisar står vid salladsdisken på andra sidan väggen, åtta meter från mig, i färd med att lassa på morötter. Trots detta känner jag obehaget i kroppen, hur folk tittar, viskar, pekar, skammen som kommer krypande.
För man ska ju inte vara ensam.

Staten tar mina skor

Jag är vänster i hela min uppenbarelse.
Jag tycker att det är bra att skatta.
Jag tycker om tanken att utjämna klyftorna mellan de fattiga och de rika.
Jag tycker att det är fint att genom min arbetsinsats vara med och finansiera skola, omsorg och sjukvård.
Trots detta känner jag ett sting i hjärtat när 450 kronor av mitt surt förvärvade, men inte alltför rikliga, gage går till skatten.
450 kronor skulle kunna vara ett par riktigt fina skor, till exempel.
Varför är man aldrig riktigt konsekvent?
Varför är man aldrig riktigt ädel i själen?

Real Women's Society

På många sätt har jag blivit mer av en Riktig Kvinna det senaste året. Jag menar, jag rakar benen (och hatar verkligen Barbiekulturen och önskar att jag kunde vara lite mer upprorisk mot den men apben är tametusan inte snyggt!), tänker på vikten ibland (men inte många sekunder i taget), hamnar i ett i det närmaste apatiskt tillstånd när jag klickat mig fram till topshop.com, är rätt kass på att köra bil, käkar tomater med svartpeppar och funderar på vegetarisk kost, läser för många modebloggar, blir fysiskt påverkad av vackra skor (hjärtdunk, glittrande ögon och lyckokänslor)

Men en sak har jag kvar innan jag kan räkna mig till de Riktiga Kvinnornas sällskap: spa. Jag fattar inte. Jag gör det bara inte.
Hundra gånger har jag försökt med det som alla kallar "vardagslyx": Bada badkar, kladda på ansiktsmask, peela kroppen, helt enkelt ta hand om sig själv, njuta lite extra, luta sig tillbaka, unna sig själv en välbehövlig paus i dagens stressiga samhälle, men utan något annat resultat än en enorm otålighet.

Anledning 1: Det är förbannat långtråkigt
En minut står jag ut med ansiktsmasken, som "skonsamt peelar bort död hud och ger mig en synbart ungdomligare hy" (hur mycket yngre då? Kommer jag att se tre år yngre ut, dvs som när jag var fjorton, och ännu inte hade fått bukt med acnen?) Sen kliar det och gör ont och jag blir galen av tristess.
Anledning 2: Det är läskigt
"Vid kraftig allergisk reaktion och/eller medvetslöshet, dra ner användandet av produkten till endast varannan dag. Vid dödsfall, uppsök läkare och använd sedan produkten en gång i veckan för att sedan successivt öka dosen.". Att smörja in sig med en sådan kräm, känns inte jättehälsosamt. Och så är det av största vikt att man inte låter hårborttagningskrämen sitta mer än sex minuter, för det kan få förfärliga följder, men samtidigt så är den mild och fin och speciellt utvecklad för känslig hy. Det är lite läbbigt.

Jag får väl helt enkelt kämpa på. Plåga mig, späka mig, lida pin för att försöka bli lite fin. Fastän det som sagt inte ger några andra resultat än att jag blir galen, men skam den som ger sig! En vacker dag kanske mitt slit ger sig och jag platsar i Real Women's Society.

(Och ja, jag är medveten om att mina kriterier för en Riktig Kvinna är något föråldrade. Och ja, jag hoppas av hela mitt hjärta att några av mina smarta läsare kan lista ut att det handlar om ett visst mått av ironi.)