KlaraAnnaElisabet

Det känns egentligen ganska okej.
Förutom när jag tänker på felskickade sms, 90-säng, lyckohjärtfladder, Clueless, pasta med baconsås, Amelie från Montmartre, lekparker, Hamburg, strumpor i sandalerna, Braille, sjuttonde maj, sleep loose, Jason Mraz, studentbal, Rent, varma gitarrhänder, ett trasigt gult paraply.
Aj.

Vi är båda alldeles för bra för att klamra oss kvar vid något som inte längre är.
Du är fantastisk och värd någon som du verkligen är kär i
Och jag är fantastisk och värd någon som verkligen är kär i mig.

Och på något sätt är jag mer glad över det som varit, än ledsen över det som inte finns kvar.

"Postat av: Gabi & Manne
Hallo Klara! Liebe Grüße aus dem komischen Haus in Testorf. Wir verstehen zwar nicht alles, was da steht aber doch so einiges und es gibt ja auch ein schwedisch-deutsches Wörterbuch im Internet...
Bist Du gut nach Hause gekommen? Was machst Du jetzt, langweilst Du dich schon? Also bei uns bist Du immer willkommen, du kannst uns jederzeit besuchen kommen! Manne bearbeitet gerade die Fotos, wenn sie fertig sind schicken wir dir eine CD.
Liebe Grüße von Manne, Gabi, Merle und Neele und natürlich auch Flo!!!

Mina tyska vänner har läst min blogg med hjälp av svensk-tysk ordbok på nätet.
Det är sånt man blir varm i magen av.

"Ja, men tänk när du kommer hem från Tyskland, Klara, då blir ni liksom nykära igen!"
Hundra gånger fick jag höra det i våras, och hundra gånger smålog jag ironiskt, för det funkar ju inte så.
Nu småler jag inte ironiskt längre.
Nu skuttar jag runt och fånflinar från öra till öra, samtidigt som jag inte kan förstå hur det kan komma sig att alla människor i min omgivning kan se in i framtiden, utom jag själv.
Så jag håller mig väl borta från bloggen igen ett tag, för att behålla min coola image.
Den skulle få sig en ordentlig törn om jag började pladdra om att världen är vacker och referera till sångtexter av typen "Aj laav joo, aj want too beee with joo, joor maj bäjbäh, aj go kräjsäh" som genialiska.

Jag älskar att låna böcker på biblioteket. Böcker som någon annan har läst före mig.
Det jag gillar näst bäst, är om någon glömt kvar ett lånekvitto i en bok, så att man kan smygtitta in i någon annans val av läsning.
Men det allra bästa, det är om någon har kladdat i boken. Gjort markeringar, strukit under, skrivit kommentarer. Så att det blir flera röster i samma bok. Först författarens, och sedan någon annans.
Hörni bloggläsare, kan vi inte alla börja kludda lite mer i biblioteksböcker?

Dagens boktips: Jonathan Safran Foer - "Extremely loud and incredibly close". En bok jag vandaliserat rätt ordentligt. Egentligen borde man stryka under nästan varje rad.
(Ja, jag ger boktips i min blogg. Gud, vad jag är ohipp. Imorgon kommer städknep, recept och trädgårdsskola.)

Hört vid fruktlådorna på Coop:
"Åh, kolla vilka fina äpplen! De ser ut som om de kommer från träd, och inte från typ Bosnien!"

Ja, jag har saknat mina vänner.

I Lübtheen var matlagningen en av dagens höjdpunkter.
Jag kunde ägna timmar åt att fundera ut vad kvällens kulinariska äventyr skulle bestå av, gå och handla, stå vid gasspisen och experimentera.
Och vad händer då när jag kommer hem? Fortsätter jag då att vara denna nya, husligare människa?
Icke sa Nicke. Precis som förr i tiden, rotar jag svärande igenom skafferiet i jakt på nudlar.
Den enda skillnaden mot för två månader sedan, är att jag numera svär på tyska.

Ja, nu är jag hemma i Hög igen. Och pendlar mellan lyckan att träffa alla underbaringar som fortfarande går här och dräller, och frustrationen över att inte längre vara i Tyskland, där jag själv hade ett meningsfullt jobb och slapp gå och drälla.

Dagens - nej, årets! - självförtroendebooster:
På flyget hem, pratade jag lite med den tyska unga kvinnan i stolen bredvid min. Efter en stund, frågade hon mig om det skulle bli skönt nu att åka på semester i Sverige. SEGER!

(Tack Bonnica, för inspiration till en fin rubrik!)

Och sü sker det till slut, det där som har legat sü lüngt fram i tiden att jag har trott att det aldrig skulle inträffa:
Slutet.
Slutet pü världens bästa sommar, med världens bästa jobb och världens bästa kollegor.
Avslutningsfesten var härlig, dagen efter med scennedrustningsarbete, avsked och förkylning vad mindre härlig.
Jag har städat ur min rysk-fembarnsfamilj-med-farmor-pü-soffan-lägenhet, där jag ensam har tillbringat andra hälften av min Tysklandsvistelse.
Jag har fyllt Lübtheens pappers- och glasütervinningscontainers med en münads glasburkar och tidningar.
Jag har hört av mig till alla jag har kunnat komma pü, i förhoppningen att de ska vilja möta mig vid tüget.
Och pü onsdag klockan ett stür jag pü Hudiksvalls station, och fattar inte att allting är över.

När Manne skulle bygga ett hus i sin lilla tyska by, sa grannarna först ifrün. Huset var helt enkelt för konstigt.
Till slut fick han dock sitt byggnadslov, och kunde bygga sitt märkliga hus:
Ett litet tvüvüningshus i trä. Rött med vita knutar.

Och sü känns inte framtiden lika läskig längre.
Hösten blir mörk och kall och norrländsk, men inte meningslös.
Mitt liv är fint, och kommer att fortsätta att vara det även i höst.