KlaraAnnaElisabet

Jag blir lite rädd när jag upptäcker att jag inte längre kan se den oemotståndliga charmen och det enorma underhållningsvärdet i en hederlig Fest.
Alltså, en sån där fest som går ut på att man sitter runt ett köksbord och stirrar på varandra medan folk sakta fyllnar till på folköl eller polsk smuggelsprit alternativt dellbosk hembränd. Eller kräksötsliskigt jordgubbsvin för de tjejigaste tjejerna. Sådana fester känns faktiskt inte det minsta spännande längre.
Herregud, jag håller väl inte på att bli vuxen?

Lördagen har tillbringats i sällskap med den högst underhållande "Stipendier och fonder".
Nu vet jag att jag kan söka bidrag om jag är "lärarinna, absolutist och kyrkligt intresserad" och önskar spendera pengarna på "vistelse på vilohem eller dylikt".
Eller om jag skulle vara sugen på att åka till Antarktis för att där utöva någon konstform som traditionellt inte förknippas med polarexpeditioner. (Vilken konstform förknippas traditionellt med polarresor? Pingvinkastning?)

"Just nu är det populärt att lämna matsalen med en halväten knäckemacka. En annan sak som ger hög status är att salta och peppra massvis på mackan.
- Man blir alldeles illblå i ansiktet när man äter det, för att det blir så starkt, förklarar tioåriga Ebba.
/.../ coolt att ta vatten upp till kanten på glaset, och sedan svepa alltihop på vägen till bordet när alla ser på."

Det här läste jag i senaste KP. (Ja, jag läser fortfarande KP. Och jag gör det med stolthet.)
Då kände jag verkligen hur skönt det är att inte gå i mellanstadiet. Att inte längre behöva följa absurda statusregler och jaga position i klassen.
Visserligen var jag inte så aktiv i statusjakten ens på den tiden då sådant var aktuellt, för sju-åtta år sedan.
Jag var ändå alldeles för kort, för duktig i skolan, för tyst, för duktig i skolan, för rädd för idrotten, för duktig i skolan, duktig i skolan, duktig i skolan för att det skulle löna sig att kämpa med citronpepprade mackor.
Ingen skulle ändå lägga märke till mig, så jag gav upp det där popularitetsprojektet redan innan jag på allvar hade börjat.
Men ändå. När man var tio år var det så mycket krångel med allt. Det fanns så himla mycket att tänka på och oroa sig för.
Det är fantastiskt skönt att inte längre leva i den världen.

Gud vad jag har blivit dålig på att blogga igen. Jag får slasktratta lite för att inte göra min enorma läsarskara besviken.

Några aktuella sanningar ur KlaraAnnaElisabets liv:

• Körkonserten igår blev ingenting annat än en jublande succé. Ni som inte var där, missade ert livs show. Aldrig förut har jag varit med om att få stående ovationer och vara tvungen att köra extranummer.
  
• Min balklänning är nästan färdig och blir toksnygg. Hoppas jag.
  
• Våren verkar ha bestämt sig för att komma. Det innebär stor lycka, brun näsa samt ett mycket tungt belastat glass-konto.
  
• Jag är alldeles väldans nöjd med livet. Förutom en massa strul i huvudet, en slutkonsert som kan bli en katastrof samt en icke påbörjad projektrapport är mitt liv i detta nu helt underbart.

"Rädd för döden?"

"Tackkort efter begravning?"

Plötsligt får jag en massa annonser om döden.
Var det för att jag just bloggade om studenten, och mitt undermedvetna viskar till mig att den kommer att vara slutet på mitt nu ack så lyckliga liv?

Det råkar inte vara någon rik rackare som har ett par hundra dollar över att spendera på en studentklänning till fröken Klara?

Jag gillar att gå på stan i Hudik. Det är lite som att se in i framtiden.
Att gå in på MQ i mitten av april var som att se in i en kristallkula.
Nu har jag sett de två vita klänningar som kommer att pryda 80% av Bromangymnasiets kvinnliga avgångselever på studentdagen.

Lillasyster Nora, tretton år:
"Klara, kan inte du skaffa pojkvän?
För nu vill jag verkligen bli moster snart!"

Älskade lillasyster. Read my lips: (vilket i och för sig är ganska svårt då jag kommunicerar genom text)
Jag tänker inte göra dig till moster på mycket, mycket lång tid.

Guds gåva till mänskligheten? Kärlek och nåd
Människans bästa uppfinning? Elektriciteten
Vad som förändrar folks liv? Att överleva en olycka

Nej, mina damer och herrar. Svaret på alla dessa frågor är ett:
Nässpray.
En spraydusch i vardera näsborre (citat bruksanvisningen), och vips, så är livet mycket lättare att leva!

(Ja, jag vet att ni älskar när jag beskriver mina kroppsfunktioner i bloggen.)