Om tanter i beige täckväst
I förrgår lagade R äntligen mitt cykellyse, efter att jag trampat runt utan ljus sedan i mitten av november.
För den som inte bor i Tyskland kan jag berätta att det inte är särskilt kul att cykla utan lyse här. Inte för att det är så värst mycket mörkare än i Sverige, utan mycket mer för att man måste räkna med att bli utskälld någon gång i veckan av någon arg tysk tant (i beige täckväst, det är standarduniformen i det här landet för alla över 50), som ropar att DAS WIRD SIE 40 EURO KOSTEN!!
Som svensk är man inte van att bli utskälld av främlingar i beige täckväst. Som svensk känner man sig påhoppad och attackerad och tar åt sig av kritiken: Oj, hon har nog rätt, usch så hemskt av mig, jag är ju en trafikfara. Stackars tant täckväst som måste gå på samma (breda) cykelväg som jag! Och så tänker man på det i flera dagar och känner sig lite ledsen.
Man blir lika rädd som när någon (annan arg och beige) vill in genom den dörr som man står fyra meter ifrån, och istället för att gå in direkt först måste stirra hatiskt på en och vasst fråga om "Ni inte har någon bättre hobby för Er än att stå här och blockera vägen?"
Som Tysklandssvensk måste man lära sig att det inte är så farligt att bli skriken på i det här landet. Det motsvarar liksom inte så mycket mer än en liten försiktig arg oluftad tanke i Sverige. Och om det kan vara till en tröst, blir man, som tidigare fastställt, åtminstone utskälld med Ni-tilltal.
För den som inte bor i Tyskland kan jag berätta att det inte är särskilt kul att cykla utan lyse här. Inte för att det är så värst mycket mörkare än i Sverige, utan mycket mer för att man måste räkna med att bli utskälld någon gång i veckan av någon arg tysk tant (i beige täckväst, det är standarduniformen i det här landet för alla över 50), som ropar att DAS WIRD SIE 40 EURO KOSTEN!!
Som svensk är man inte van att bli utskälld av främlingar i beige täckväst. Som svensk känner man sig påhoppad och attackerad och tar åt sig av kritiken: Oj, hon har nog rätt, usch så hemskt av mig, jag är ju en trafikfara. Stackars tant täckväst som måste gå på samma (breda) cykelväg som jag! Och så tänker man på det i flera dagar och känner sig lite ledsen.
Man blir lika rädd som när någon (annan arg och beige) vill in genom den dörr som man står fyra meter ifrån, och istället för att gå in direkt först måste stirra hatiskt på en och vasst fråga om "Ni inte har någon bättre hobby för Er än att stå här och blockera vägen?"
Som Tysklandssvensk måste man lära sig att det inte är så farligt att bli skriken på i det här landet. Det motsvarar liksom inte så mycket mer än en liten försiktig arg oluftad tanke i Sverige. Och om det kan vara till en tröst, blir man, som tidigare fastställt, åtminstone utskälld med Ni-tilltal.
"Det börjar bli vår"
Det är någon slags sommar nu i Freiburg.
Flera dagar med 20-25 grader, pastasallad på gräsmattan utanför universitetet, sitta i ett öppet fönster och läsa hela helgen medan tysken panikskriver klart sitt Hausarbeit.
Underbart på ett sätt. Och samtidigt hemskt sorgligt.
För mamma skriver i ett sms: Nu börjar det bli vår i Hög! Vi har sett den första krokusknoppen och satt ute på trappan i bara ylletröja i eftermiddags.
I Freiburg "börjar det" inte bli vår. Det begreppet existerar inte här. Här säger det bara pang, bom, explosion och plötsligt är den (väldigt lilla mängden) snön borta och därunder var gräset redan grönt, och så pang, bom, explosion igen så blommar alla träd samtidigt. Och det är hemskt vackert på ett sätt, men samtidigt är det slöseri, för medan jag njuter av magnolian hinner narcisserna börja vissna.
Och man kan inte åka till havet och äta blåbärssoppa och doppa tårna i fortfarande nästan minusgradigt vatten, inte längta och vänta i månader på att den största snöhögen ska smälta bort från tomten, inte få hjärtklappning av lycka över en endaste liten videung.
Och allra mest sorgligt är att det inte doftar vår här som det gör i södra Norrlands kustland.
Flera dagar med 20-25 grader, pastasallad på gräsmattan utanför universitetet, sitta i ett öppet fönster och läsa hela helgen medan tysken panikskriver klart sitt Hausarbeit.
Underbart på ett sätt. Och samtidigt hemskt sorgligt.
För mamma skriver i ett sms: Nu börjar det bli vår i Hög! Vi har sett den första krokusknoppen och satt ute på trappan i bara ylletröja i eftermiddags.
I Freiburg "börjar det" inte bli vår. Det begreppet existerar inte här. Här säger det bara pang, bom, explosion och plötsligt är den (väldigt lilla mängden) snön borta och därunder var gräset redan grönt, och så pang, bom, explosion igen så blommar alla träd samtidigt. Och det är hemskt vackert på ett sätt, men samtidigt är det slöseri, för medan jag njuter av magnolian hinner narcisserna börja vissna.
Och man kan inte åka till havet och äta blåbärssoppa och doppa tårna i fortfarande nästan minusgradigt vatten, inte längta och vänta i månader på att den största snöhögen ska smälta bort från tomten, inte få hjärtklappning av lycka över en endaste liten videung.
Och allra mest sorgligt är att det inte doftar vår här som det gör i södra Norrlands kustland.