KlaraAnnaElisabet

Kvällen ägnades åt de kvinnligaste av kvinnligheter: Att försöka begränsa antalet medföljande skor.
Det var hårt.
Nu far vi!

Ja, den är intern. Men nödvändig att publicera för oss som känner till dess ursprung.
Tack, Mathilda, för dagens skönaste omedvetna ordvits.

Det frågade mig min klassföreståndare under ett utvecklingssamtal i åttan, efter att ha gått igenom mina storartade betyg.
Jag minns inte riktigt vad jag svarade då, men jag vet vad jag skulle ha svarat idag:
Ja, jag har ett liv.
I live my life, I love my life.

Och imorgon bär det av till Cypern!

Jag kom tjugofem minuter försent till studentfotot (och ståtar således med studentkatalogens svettblankaste ansikte, panikcyklingsrufsiga hår och fniss-skamsnaste tandställningsleende).
Jag var inte bäst i klassen på det lilla roliga stavningstestet. (Var dag är som en gyllne skål, till brädden fylld med vin. Inte bredden. För två veckor sedan, hade det varit en baggis.)
Och justja, jag har knappt börjat på mitt livs sista inlämningsuppgift i gymnasiet, ett givande arbete om kvinnans situation i Indien. Som ska vara tre till fem sidor och inlämnat absolut senast fredag. Som idag är en halv sida handskrivna frågeställningar.

KlaraAnnaElisabet är galen.
Personlighetsförändrad.
Eller bara kär.

Okej då, Johan.
Jag är väl lite svag för smicker.

Igår när jag klev av bussen, slog det mig igen. Det där som jag då och då kommer att tänka på, men alltid alldeles för sent.
Att jag återigen höjt mitt röstläge skyhögt över vad som kan kallas normal samtalston.
Det blit alltid likadant när jag hittar trevligt sällskap på bussen: Jag tror att jag befinner mig på en plats där jag kan tala ostört, och av någon anledning urartar mina bussfärder alltid till någon slags Klaras enmansshow.
Det innebär alltså att alla som åker buss nr 20 mot Norrbo, har koll på samtliga turer i mitt känsloliv. Som för tillfället är ganska svindlande.

Bild stulen av Isa - Vårt största, trognaste och snyggaste fan!

Naturettorna i cafeterian tyckte att vi var töntiga emosar som trodde att vi var något.
Jag tycker att vi är fett jävla bra.
Jag älskar min klass, och jag älskar mitt liv som det är nu.

(För er som undrar, är jag den oförskämt lyckliga emotönten bakom pianot.)

På lördag ska jag uppträda som sjungande clown på JP Färgs familjejippo.
Det kan nog också platsa på osexighetslistan.
Min skådespelarkarriär skjuter verkligen mot stjärnorna.

Idag har jag tjänat en femma. (Ursäkta världshistoriens kortaste inlägg)

Jag har en ilsken liten feminist som ligger på lur inom mig. Ibland vaknar hon och vill göra sig hörd.
Som idag. Roger säger "Klara, kan du leta reda på de andra tjejerna och gå ner och städa i logen?"
Detta medan killarna står och fixar med scenen, alternativt dricker kaffe och iakttar de andras riggande.
Ingen ber kaffedrickarna att hjälpa oss att städa.
Då vaknar den arga feministen i mig och hojtar: "Nej, jag tänker fan inte städa åt er! Hellre donerar jag min egendom till Föreningen För Skonsam Rakning Av Råttor och min kropp till vetenskapliga experiment än svabbar loger åt dig, din idiotiska mansgris!"

Missförstå mig inte: Jag städar så gärna om det behövs. Jag är ändå ingen hejare på det där elektriska krånglet.
Grejen är bara den, att jag inte tänker städa i egenskap av tjej. Lika lite som jag skulle springa och bre en macka åt killarna om de sa "Klara, kan inte du som är tjej gå och fixa någonting till oss att äta, och sen diska våra kaffemuggar och fålla mina jeans som är för långa?"
Jag kan städa i egenskap av elev eller konsertmedverkande eller icke elektronikkunnig. Men inte i egenskap av kvinna.

--------------------------------

Uppdatering:
Jag känner att ett förtydligande krävs här.
Tyvärr orkar jag inte alltid vara så militant som jag vill vara. Idag orkade jag inte.
Feministen fick således idag nöja sig med att ropa inom mig. Nästa gång ska jag ta hennes ord i min mun.

Lillasyster och hennes kamrater jobbar ett projekt där skolans elever samlar ihop pengar för att hjälpa barn i världen. De funderade på att skicka pengarna till ett Unicef-projekt, och mailade därför Unicef för att se vad de har på gång. Svaret blev endast en hänvisning till hemsidan, där mer information skulle finnas.
Lillasyster och hennes kamrater mailade då snabbt tillbaka:

"Eftersom du inte vill svara på våra frågor så väljer vi att skicka pengarna till en annan organisation.
Tack för oss
Mvh
Ett glatt gäng ungdomar med 20 000 kronor

Nu ska jag ta tillbaka lite av mitt gamla negativa Jag.
Jag kom på en ny grej att hacka på, nämligen Sommarens nöjen.
Bada är kul. Och springa. Så långt är jag med på noterna.
Men herregud, vad är det för människor som ligger bakom idiotiska uppfinningar som kubb, boule och brännboll?
Helt humorbefriade stackare, hur som helst.
Kubb är att kasta pinnar på andra pinnar.
Boule är att agera pensionär i förtid.
Och brännboll är en resa i tiden tillbaka till tolvårsåldern, när man stod i allas blickfång med det allra plattaste träet, medan folk skrek Men jävla idiot, slå inte lyror för fan då! Slå ner i backen!.
Jag finner inget som helst nöje i någon av dessa ädla lekar.

Postat av: Erik
Vad skönt det vore om alla var så nöjda! Världen kan behöva fler som tänker så tror jag.
Men är inte det lite mot titeln på din blogg? Tänkte på "Mitt liv som pessimist...". Men man kanske kan vara en pessimistisk livsnjutare? Vad vet jag?

Postat av: Klara
Erik: Du har tamefasiken rätt. Jag har ju helt och hållet gått ifrån min image. Antingen får jag byta bloggtitel till "Mitt liv som en lukta-på-blommorna-brud", eller så får jag skapa mig ett bittrare bloggaralterego.

Postat av: Herr Lindberg
Jag tycker förvisso att namnet på bloggen är rätt stiligt, men there aint nothing wrong in feeling right, så du borde kanske känna på lite nyskapande =) jag anser det som en bra idé iaf =)

Tittar jag tillbaka på den senaste tiden, upptäcker jag att mina observanta läsare faktiskt har rätt i sina iakttagelser.
Med andra ord: Tanken har börjat födas så smått på att hitta på ett nytt namn till bloggen.
Är det någon som har några förslag?
Alla bidrag mottages tacksamt och belönas med ett signerat exemplar av min nu så gott som färdigskrivna projektrapport.

Fan också.
Det blev inte roligare att skriva projektrapport bara för att jag äter Pringles samtidigt.
Då är det riktigt kritiskt läge.

I: Fan Klara, det går ju inte att umgås med dig längre. Du går ju bara runt och sjunger, och om man säger att man till exempel har fått ett sår, säger du bara att det läker snart.

Jag sjunger stämmor till min iPod.
Jag ler mot busschauffören varje morgon.
Jag vaknar på morgonen och vet att det här kommer att bli en fin dag.
För mitt liv är ett bra liv.

Tjej ~ 16 på en bänk i Guldsmeden: Gud vad lesbisk jag är. Alltså kolla mina ben, helt kritvita!

I: Alltså, Klara, jag har liksom börja leva livet nu!
Som igår, då åkte jag och mamma och tog en McFlurry bara sådär ändå.

Det är skönt med folk som inte har alltför höga förväntningar på livet.

Varför gör man inte en chokladask med bara de goda bitarna?
Då kan man leva i total njutning, och slippa betala dyra pengar för körsbärslikören som ändå bara ligger och ruttnar tills någon sjukt godissugen människa sväljer sin stolthet och proppar i sig den.

(Den som kommenterar här och skriver att "Vadå bara de goda bitarna, är du helt lost, alla människor tycker olika och all choklad är lika mycket värd", kommer på måndag morgon att mottaga ett paket innehållande tretton kilo körsbärslikör. Kvarbliven från julaftonsaskarna 1995, 1996 och 1997.)