Ännu en barndomsföreställning tillintetgjord
Idag var det brandskyddskontroll i det KlaraAnnaElisabetanska hemmet. Sotning, alltså, som normala människor säger, men som i likhet med förskollärare, avfallshydralpersonal och hygientekniker måste kallas vid någonting piffigare.
Hur som helst: Jag var ganska förväntansfull, eftersom jag aldrig tidigare sett en livs levande sotare (förlåt, brandskyddskontrollant). Skulle han se ut som de gör i sagorna?
Vid niotiden dök han äntligen upp, den efterlängtade herr Brandskyddskontrollant. Och visade sig vara en stor besvikelse.
Inte var han svartklädd.
Inte var han sotig i ansiktet.
Gubbjäkeln hade inte ens en sån där skorstensborste med sig.
Ännu en barndomsföreställning är nu krossad.
Hur som helst: Jag var ganska förväntansfull, eftersom jag aldrig tidigare sett en livs levande sotare (förlåt, brandskyddskontrollant). Skulle han se ut som de gör i sagorna?
Vid niotiden dök han äntligen upp, den efterlängtade herr Brandskyddskontrollant. Och visade sig vara en stor besvikelse.
Inte var han svartklädd.
Inte var han sotig i ansiktet.
Gubbjäkeln hade inte ens en sån där skorstensborste med sig.
Ännu en barndomsföreställning är nu krossad.
Ringer till Näsviken
Jag ringer till Näsviken, och Elin svarar. Hemma hos sig. En mil härifrån.
Och vi ska träffas "imorgon eller på fredag". I verkligheten.
Man kan ju bli lyckogalen för mindre.
Och vi ska träffas "imorgon eller på fredag". I verkligheten.
Man kan ju bli lyckogalen för mindre.
Ännu ett skäl att glittra
IMORGON KOMMER ELIN HEM
Varför jag torkade golvet under min första dag som lärarvikarie
En blodig scen utspelade sig idag i lärarrummet på Östra skolan, då den färska mattevikarien KlaraAnnaElisabet stoppade handen i byxfickan och råkade sticka in en trasig hårnål under lillfingernageln. Plockade ut den och vände mig till min kollega utan att bry mig nämnvärt om saken.
Lärarkollega: Men behåll nyckeln du, du kommer väl tillbaka, bla bla bla... Oj, blöder du?
Jag: Oj då, ingen fara. (Lägger handen om fingret) Ska jag skriva i någon timrapport eller?
L: Det kan du göra senare, bla bla bla. Men HJÄLP, vad du blöder! (Pekar förskräckt på mitt nu bloddrypande lillfinger)
J: Haha, det är lugnt. (Ser att handen som håller om fingret är alldeles blodig) Ingen fara! (Viftar käckt med handen för att understryka min odramatiska inställning till en liten hårnålsskada, varpå blod bokstavligen skvätter ut över rummet och bildar pölar på golvet) ...Uhm... Oj.
Förutom detta blodvite, gick jobbet fint. KlaraAnnaElisabet, lärarvikarie på högstadiet. Mmmm. Äntligen.
Nu ska jag tillbringa kvällen med att skicka vinterkräksjukinfekterade brev till Östers lärare.
Lärarkollega: Men behåll nyckeln du, du kommer väl tillbaka, bla bla bla... Oj, blöder du?
Jag: Oj då, ingen fara. (Lägger handen om fingret) Ska jag skriva i någon timrapport eller?
L: Det kan du göra senare, bla bla bla. Men HJÄLP, vad du blöder! (Pekar förskräckt på mitt nu bloddrypande lillfinger)
J: Haha, det är lugnt. (Ser att handen som håller om fingret är alldeles blodig) Ingen fara! (Viftar käckt med handen för att understryka min odramatiska inställning till en liten hårnålsskada, varpå blod bokstavligen skvätter ut över rummet och bildar pölar på golvet) ...Uhm... Oj.
Förutom detta blodvite, gick jobbet fint. KlaraAnnaElisabet, lärarvikarie på högstadiet. Mmmm. Äntligen.
Nu ska jag tillbringa kvällen med att skicka vinterkräksjukinfekterade brev till Östers lärare.
Fritidsfröken avancerar
Imorgon ska jag trappa upp ambitionsnivån en aning efter jobbet med fritidsbarnen. KlaraAnnaElisabet ska nämligen vara mattelärare för en skock finniga femtonåringar.
Roligt men skrämmande.
Roligt men skrämmande.
25 days
Vinkar från tåget, säger "Vi ses till påsk" och tänker att det här går ju bra.
Och bra går det, ett par dagar. Tills det går upp för en hur långt det faktiskt är till påsk.
Bokar biljett, säger "Vi ses den nittonde" och tänker att det här går ju bra.
Och visst går det bra, ett par timmar. Tills det går upp för en hur långt det är till den nittonde.
25 dagar.
Och bra går det, ett par dagar. Tills det går upp för en hur långt det faktiskt är till påsk.
Bokar biljett, säger "Vi ses den nittonde" och tänker att det här går ju bra.
Och visst går det bra, ett par timmar. Tills det går upp för en hur långt det är till den nittonde.
25 dagar.
Den hon önskar inte vore hennes släkting
Lillasyster och jag i fredagkvällsdiskussion.
Jag: Jag önskar att Morgan Alling vore min morbror eller nåt. Och Håkan Hellström min storebror, som kunde ge mig kloka råd om livet! Vem önskar du att du vore släkt med?
Lillasyster: Hrmm... Jag vet i alla fall vem jag önskar inte vore min släkting.
Jag: (Funderar ett ögonblick) Menar du mig, eller?
Lillasyster: Jäpp.
En önskad morbror.
En önskad storebror.
En oönskad storasyster.
Jag: Jag önskar att Morgan Alling vore min morbror eller nåt. Och Håkan Hellström min storebror, som kunde ge mig kloka råd om livet! Vem önskar du att du vore släkt med?
Lillasyster: Hrmm... Jag vet i alla fall vem jag önskar inte vore min släkting.
Jag: (Funderar ett ögonblick) Menar du mig, eller?
Lillasyster: Jäpp.
En önskad morbror.
En önskad storebror.
En oönskad storasyster.Glittrar igen
Mamma säger: Nu har du glitter i ögonen igen, Klara.
Lessen kompis, går inte. Du ser fan ut som en mufflonfår.
Jag åkte till Linköping och samlade på mig konstiga internskämt.
Sånt kan väl hända även den bäste, antar jag.
Sånt kan väl hända även den bäste, antar jag.
Foundationfri fritidsfröken
Två dagar i rad har fritidsbarnen påpekat att jag inte begåvats med lika ren och felfri hy som de.
Igår: "Hej, jag heter Maja. Varför har du en prick där? Du har ju en massa prickar i ansiktet!"
Idag: "Vad är det där för prickar egentligen? Såg du ut så när du var bäbis också?"
Herregud, hur kunde jag få för mig att gå till fritids osminkad?
Nu är det i alla fall färdigjobbat för den här gången. Jag har särat på slagskämpar, letat monster i mysvrån och under de lyssnande barnens jubel läst "Minus i stora världen" med roliga röster. ("Sjung mörkt! Sjung glatt! Sjung med häxrösten!") Och så har jag älskat att bli kallad "Fröken" och att få sitta i personalrummet precis som om jag vore vuxen. Vilket jag overkligt nog också är i åttaåringarnas ögon.
Igår: "Hej, jag heter Maja. Varför har du en prick där? Du har ju en massa prickar i ansiktet!"
Idag: "Vad är det där för prickar egentligen? Såg du ut så när du var bäbis också?"
Herregud, hur kunde jag få för mig att gå till fritids osminkad?
Nu är det i alla fall färdigjobbat för den här gången. Jag har särat på slagskämpar, letat monster i mysvrån och under de lyssnande barnens jubel läst "Minus i stora världen" med roliga röster. ("Sjung mörkt! Sjung glatt! Sjung med häxrösten!") Och så har jag älskat att bli kallad "Fröken" och att få sitta i personalrummet precis som om jag vore vuxen. Vilket jag overkligt nog också är i åttaåringarnas ögon.
Skrattande fritidsfröken utan konstnärsambitioner
Idag gjorde KlaraAnnaElisabet med blandad framgång debut som fritidsfröken.
Jag har diskuterat älgjakt, ritat hästar och uppmanat barn att inte kasta meccano på varandra.
Sexåriga Pelle var dock stenhård i sin dom efter att roat ha studerat min gravt misslyckade, feta och av kroppshållningen att döma funktionshindrade häst:
"Du är bättre på att skratta än på att rita."
Jag har diskuterat älgjakt, ritat hästar och uppmanat barn att inte kasta meccano på varandra.
Sexåriga Pelle var dock stenhård i sin dom efter att roat ha studerat min gravt misslyckade, feta och av kroppshållningen att döma funktionshindrade häst:
"Du är bättre på att skratta än på att rita."
Våta drömmar
Inatt drömde jag att jag fått in en fluga eller nåt i munnen.
Sen vaknade jag av att jag spottade på min kudde.
Sen vaknade jag av att jag spottade på min kudde.
Inte så konstigt att jag har en vinststatistik på 0%
Inatt spelade jag och Lillasyster politisk schack mot min laptop.
I politisk schack kämpar man för någon slags jämställdhet på brädet. Man offrar inte någon bonde för att skydda de adliga spelpjäserna, utan kungen själv får istället för att gömma sig längst bak gå ut och kämpa lite på spelplanen.
Taktiken är ärligt talat inget vidare om man vill vinna spelet, men det stuntar jag och Lillasyster i.
Vad är egentligen ett parti schack, jämfört med ett aktivt steg mot en värld i jämlikhet?
I politisk schack kämpar man för någon slags jämställdhet på brädet. Man offrar inte någon bonde för att skydda de adliga spelpjäserna, utan kungen själv får istället för att gömma sig längst bak gå ut och kämpa lite på spelplanen.
Taktiken är ärligt talat inget vidare om man vill vinna spelet, men det stuntar jag och Lillasyster i.
Vad är egentligen ett parti schack, jämfört med ett aktivt steg mot en värld i jämlikhet?
Ett försök till krönika de 2008
År 2008 är slut.
Många andra bloggare har skrivit så fina årskrönikor, men jag klarar inte av det. Jag har på något sätt förlorat både lusten och förmågan att skriva någonting vettigt och riktigt. Min pappersdagbok är tom och bloggen bara utfylld av små skitinlägg som jag skriver för att ni inte ska glömma bort mig.
Men ja, 2008 var det. Ett underbart och hemskt år, som nu äntligen är över.
Först några vintermånader jag inte kommer ihåg så mycket av. Det var plugg och musik och så drog jag och Martina äntligen igång vår fantastiska barnkör, som gjorde oss musiklyckliga och dödströtta.
Sedan kom våren, jag blev kär och yr och tog studenten utan tandställning men med världens finaste vänner omkring mig. Grymma slutkonserter och en underbar Cypernresa bland pensionärer och barnfamiljer hann vi också med innan tiden med hatade och älskade Es05b var sorgligt över.
Teatersommar i Tyskland, något av det läskigaste och bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag spelade Romeo på tyska för sammanlagt över tusen åskådare, regiassisterade, diskuterade livet med Joëlle och upptäckte att man klarar av rejält mycket mer än man tror.
Underbarssommaren tog slut, hösten kom och glittret försvann. Jag stod utan jobb eller skola eller pojkvän, men med tusen kilo postgymnasial depression och framtidsskräck i magen. Elin försvann söderöver när hon som bäst behövdes här hemma, och var mycket saknad. Det blev tunga månader, en vakuumhöst som aldrig ville gå över, men som till slut fick ge upp. Jag hade ett meningslöst jobb, försökte köra bil, pluggade spanska, drillade teaterbarn och fyllde nitton, och uppvaktades då av dessa otroliga människor som struntade i att jag inte har varit mitt bästa jag under hösten.
Sedan åkte jag till älskade och saknade vänner i Spanien och Frankrike, byggde en rondellhund, kramades och upptäckte att jag fortfarande lever. Och ensam på tåget mellan Barcelona och Marseille gick det upp för mig att det verkligen är det jag vill göra. Leva.
I december jobbade jag tokintensivt och älskade det, samtidigt som jag fortfarande är övertygad på att min livsuppgift inte är att fylla på revbensspjäll åt tacksamma julbordsgäster. Det blev jul och nyår, jag umgicks med folk jag tycker om och kallade det för ett jullov. Firade för första gången svenskt nyår utan Elin, men med andra vänner.
Och nu har 2009 börjat. Året då jag ska ta körkort, uppleva världen och fortsätta att irritera Torbjörn med mina växande spanskkunskaper.
Och vet ni vad? Det kommer att bli bra.
Många andra bloggare har skrivit så fina årskrönikor, men jag klarar inte av det. Jag har på något sätt förlorat både lusten och förmågan att skriva någonting vettigt och riktigt. Min pappersdagbok är tom och bloggen bara utfylld av små skitinlägg som jag skriver för att ni inte ska glömma bort mig.
Men ja, 2008 var det. Ett underbart och hemskt år, som nu äntligen är över.
Först några vintermånader jag inte kommer ihåg så mycket av. Det var plugg och musik och så drog jag och Martina äntligen igång vår fantastiska barnkör, som gjorde oss musiklyckliga och dödströtta.
Sedan kom våren, jag blev kär och yr och tog studenten utan tandställning men med världens finaste vänner omkring mig. Grymma slutkonserter och en underbar Cypernresa bland pensionärer och barnfamiljer hann vi också med innan tiden med hatade och älskade Es05b var sorgligt över.
Teatersommar i Tyskland, något av det läskigaste och bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag spelade Romeo på tyska för sammanlagt över tusen åskådare, regiassisterade, diskuterade livet med Joëlle och upptäckte att man klarar av rejält mycket mer än man tror.
Underbarssommaren tog slut, hösten kom och glittret försvann. Jag stod utan jobb eller skola eller pojkvän, men med tusen kilo postgymnasial depression och framtidsskräck i magen. Elin försvann söderöver när hon som bäst behövdes här hemma, och var mycket saknad. Det blev tunga månader, en vakuumhöst som aldrig ville gå över, men som till slut fick ge upp. Jag hade ett meningslöst jobb, försökte köra bil, pluggade spanska, drillade teaterbarn och fyllde nitton, och uppvaktades då av dessa otroliga människor som struntade i att jag inte har varit mitt bästa jag under hösten.
Sedan åkte jag till älskade och saknade vänner i Spanien och Frankrike, byggde en rondellhund, kramades och upptäckte att jag fortfarande lever. Och ensam på tåget mellan Barcelona och Marseille gick det upp för mig att det verkligen är det jag vill göra. Leva.
I december jobbade jag tokintensivt och älskade det, samtidigt som jag fortfarande är övertygad på att min livsuppgift inte är att fylla på revbensspjäll åt tacksamma julbordsgäster. Det blev jul och nyår, jag umgicks med folk jag tycker om och kallade det för ett jullov. Firade för första gången svenskt nyår utan Elin, men med andra vänner.
Och nu har 2009 börjat. Året då jag ska ta körkort, uppleva världen och fortsätta att irritera Torbjörn med mina växande spanskkunskaper.
Och vet ni vad? Det kommer att bli bra.
Att han ber om saltet, inte om salivsugen
Idag åt jag middag med min tandläkare. Det var en märklig upplevelse.
Vi har setts mer eller mindre regelbundet under större delen av mitt liv. Plötsligt sitter han bara där bredvid mig vid middagsbordet, utan munskydd och plasthandskar, och pratar om serranoskinka. Det enda kött jag tidigare diskuterat med honom, är mitt eget tandkött.
Vi har setts mer eller mindre regelbundet under större delen av mitt liv. Plötsligt sitter han bara där bredvid mig vid middagsbordet, utan munskydd och plasthandskar, och pratar om serranoskinka. Det enda kött jag tidigare diskuterat med honom, är mitt eget tandkött.
Frans Baks kompis
Kommer ni ihåg när jag släppte fram mitt mest omogna och kiss-och-bajs-åldriga jag och skrattade åt den danske filmmusikmakaren Frans Bak?
Igår natt såg jag slutet av ET, och i eftertexterna uppenbarade sig en medarbetare det är ännu mer synd om.
Patty Rumph.
Igår natt såg jag slutet av ET, och i eftertexterna uppenbarade sig en medarbetare det är ännu mer synd om.
Patty Rumph.