Mümmeln
Efter två år i Tyskland lär man sig inte längre tjugofem nya ord varje dag, men väl ett par tre.
Mitt nya favoritord betyder ungefär "tugga fort, fort och omständligt som en kanin".
Man måste ju bara älska ett språk som har ett eget verb för det.
Mitt nya favoritord betyder ungefär "tugga fort, fort och omständligt som en kanin".
Man måste ju bara älska ett språk som har ett eget verb för det.
Överentusiastisk?
"...och vi har återigen dragit 599 kronor från ditt konto. "
Sista tyska tentor
Nu har jag skrivit mina sista tyska tentor, haft mina sista tyska redovisningar och mina sista tyska seminarier.
Tre veckor till ska jag vara här för att skriva mina sista tyska uppsatser, sen flyttar jag och min första och bästa tyska darling norrut till hav och skog och lingonsylt!
Den planerade enda terminen 2009 i Freiburg blev två år, men nu är det nog slut.
Tror jag, trallalla.
Tre veckor till ska jag vara här för att skriva mina sista tyska uppsatser, sen flyttar jag och min första och bästa tyska darling norrut till hav och skog och lingonsylt!
Den planerade enda terminen 2009 i Freiburg blev två år, men nu är det nog slut.
Tror jag, trallalla.
Tysk jul (Nachtrag)
ÄNTLIGEN har jag hittat min kamerasladd! Alltså kan jag ÄNTLIGEN visa er de bilder jag sparat i ett halvår utan att kunna publicera.
Egentligen var det ju inget jättemärkvärdigt. Jag ville bara visa hur julpyntet ser ut hos min tyska svärfamilj.
Sieg god jul i efterskott!
Egentligen var det ju inget jättemärkvärdigt. Jag ville bara visa hur julpyntet ser ut hos min tyska svärfamilj.
Sieg god jul i efterskott!
Hudiksvall
När jag tänker på hur jag sitter på tåget om snart tre veckor, när vi åkt förbi Tierp och Gävle och Söderhamn och alla resenärer som är kvar ombord är de som använder dubbel negation och inte böjer adjektiven predikativt dom är inge snäll dom e och det äntligen börjar stinka svavel från pappersbruket och det plingar till i högtalarna och någon säger "Så var nästa uppehåll Hudiksvall. Hudiksvall, nästa".
Hur jag då reser mig och blir stående i gången framför dörren, svettig och eländig och med en väska som inte vill stå själv utan måste lutas mot benet så att man nästan blir förlamad, och hur tåget bromsar in och sakta rullar in på stationen där lycklig-nervös mamma söker efter mig med blicken.
Då kan jag inte hjälpa att det pirrar alldeles hemskt härligt i magen.
Hur jag då reser mig och blir stående i gången framför dörren, svettig och eländig och med en väska som inte vill stå själv utan måste lutas mot benet så att man nästan blir förlamad, och hur tåget bromsar in och sakta rullar in på stationen där lycklig-nervös mamma söker efter mig med blicken.
Då kan jag inte hjälpa att det pirrar alldeles hemskt härligt i magen.
Om tanter i beige täckväst
I förrgår lagade R äntligen mitt cykellyse, efter att jag trampat runt utan ljus sedan i mitten av november.
För den som inte bor i Tyskland kan jag berätta att det inte är särskilt kul att cykla utan lyse här. Inte för att det är så värst mycket mörkare än i Sverige, utan mycket mer för att man måste räkna med att bli utskälld någon gång i veckan av någon arg tysk tant (i beige täckväst, det är standarduniformen i det här landet för alla över 50), som ropar att DAS WIRD SIE 40 EURO KOSTEN!!
Som svensk är man inte van att bli utskälld av främlingar i beige täckväst. Som svensk känner man sig påhoppad och attackerad och tar åt sig av kritiken: Oj, hon har nog rätt, usch så hemskt av mig, jag är ju en trafikfara. Stackars tant täckväst som måste gå på samma (breda) cykelväg som jag! Och så tänker man på det i flera dagar och känner sig lite ledsen.
Man blir lika rädd som när någon (annan arg och beige) vill in genom den dörr som man står fyra meter ifrån, och istället för att gå in direkt först måste stirra hatiskt på en och vasst fråga om "Ni inte har någon bättre hobby för Er än att stå här och blockera vägen?"
Som Tysklandssvensk måste man lära sig att det inte är så farligt att bli skriken på i det här landet. Det motsvarar liksom inte så mycket mer än en liten försiktig arg oluftad tanke i Sverige. Och om det kan vara till en tröst, blir man, som tidigare fastställt, åtminstone utskälld med Ni-tilltal.
För den som inte bor i Tyskland kan jag berätta att det inte är särskilt kul att cykla utan lyse här. Inte för att det är så värst mycket mörkare än i Sverige, utan mycket mer för att man måste räkna med att bli utskälld någon gång i veckan av någon arg tysk tant (i beige täckväst, det är standarduniformen i det här landet för alla över 50), som ropar att DAS WIRD SIE 40 EURO KOSTEN!!
Som svensk är man inte van att bli utskälld av främlingar i beige täckväst. Som svensk känner man sig påhoppad och attackerad och tar åt sig av kritiken: Oj, hon har nog rätt, usch så hemskt av mig, jag är ju en trafikfara. Stackars tant täckväst som måste gå på samma (breda) cykelväg som jag! Och så tänker man på det i flera dagar och känner sig lite ledsen.
Man blir lika rädd som när någon (annan arg och beige) vill in genom den dörr som man står fyra meter ifrån, och istället för att gå in direkt först måste stirra hatiskt på en och vasst fråga om "Ni inte har någon bättre hobby för Er än att stå här och blockera vägen?"
Som Tysklandssvensk måste man lära sig att det inte är så farligt att bli skriken på i det här landet. Det motsvarar liksom inte så mycket mer än en liten försiktig arg oluftad tanke i Sverige. Och om det kan vara till en tröst, blir man, som tidigare fastställt, åtminstone utskälld med Ni-tilltal.
"Det börjar bli vår"
Det är någon slags sommar nu i Freiburg.
Flera dagar med 20-25 grader, pastasallad på gräsmattan utanför universitetet, sitta i ett öppet fönster och läsa hela helgen medan tysken panikskriver klart sitt Hausarbeit.
Underbart på ett sätt. Och samtidigt hemskt sorgligt.
För mamma skriver i ett sms: Nu börjar det bli vår i Hög! Vi har sett den första krokusknoppen och satt ute på trappan i bara ylletröja i eftermiddags.
I Freiburg "börjar det" inte bli vår. Det begreppet existerar inte här. Här säger det bara pang, bom, explosion och plötsligt är den (väldigt lilla mängden) snön borta och därunder var gräset redan grönt, och så pang, bom, explosion igen så blommar alla träd samtidigt. Och det är hemskt vackert på ett sätt, men samtidigt är det slöseri, för medan jag njuter av magnolian hinner narcisserna börja vissna.
Och man kan inte åka till havet och äta blåbärssoppa och doppa tårna i fortfarande nästan minusgradigt vatten, inte längta och vänta i månader på att den största snöhögen ska smälta bort från tomten, inte få hjärtklappning av lycka över en endaste liten videung.
Och allra mest sorgligt är att det inte doftar vår här som det gör i södra Norrlands kustland.
Flera dagar med 20-25 grader, pastasallad på gräsmattan utanför universitetet, sitta i ett öppet fönster och läsa hela helgen medan tysken panikskriver klart sitt Hausarbeit.
Underbart på ett sätt. Och samtidigt hemskt sorgligt.
För mamma skriver i ett sms: Nu börjar det bli vår i Hög! Vi har sett den första krokusknoppen och satt ute på trappan i bara ylletröja i eftermiddags.
I Freiburg "börjar det" inte bli vår. Det begreppet existerar inte här. Här säger det bara pang, bom, explosion och plötsligt är den (väldigt lilla mängden) snön borta och därunder var gräset redan grönt, och så pang, bom, explosion igen så blommar alla träd samtidigt. Och det är hemskt vackert på ett sätt, men samtidigt är det slöseri, för medan jag njuter av magnolian hinner narcisserna börja vissna.
Och man kan inte åka till havet och äta blåbärssoppa och doppa tårna i fortfarande nästan minusgradigt vatten, inte längta och vänta i månader på att den största snöhögen ska smälta bort från tomten, inte få hjärtklappning av lycka över en endaste liten videung.
Och allra mest sorgligt är att det inte doftar vår här som det gör i södra Norrlands kustland.
Andra familjer pryder sina vardagsrum med älghorn. Hos oss kör vi på valthorn.
Vad det är som hänger på väggen?
Äh, det var bara pappa som råkade backa över min lillasysters valthorn med bilen.
Tillbaka?
"Jäklar, du har bott där sjukt länge nu!" påpekade en god vän till mig igår, och det slog mig att hon har rätt.
I snart ett och ett halvt år har jag bott i Freiburg, i fyra olika hus med tre olika spårvagnsstationer. Det fjärde huset ligger långt bort från allt vad spårvagn och civilisation heter.
Det har blivit till vardag att bo i Tyskland. När min väninna berättade att hon funderade på att åka till Frankrike och plugga, var min första reaktion "Wow, vad häftigt och spännande!" och grämde mig lite för att jag inte vågar göra sådana modiga, vilda saker som att läsa utomlands, och dessutom säkert är för dum för att klara av något sådant.
Sedan kom jag på att det ju är just det jag gör, utifrån sett. Det är bara att det att det tyska universitetet är det universitet jag vant mig vid. Att jag har min egen plats på biblioteket, vet vilken mat som är ätbar och inte i matsalen och kan alla toalettväggsdikter utantill.
Är det något att läsa om, en vanlig människas vanliga vardag i Sydtyskland?
Vad säger ni, vill ni läsa om jag börjar skriva igen?
I snart ett och ett halvt år har jag bott i Freiburg, i fyra olika hus med tre olika spårvagnsstationer. Det fjärde huset ligger långt bort från allt vad spårvagn och civilisation heter.
Det har blivit till vardag att bo i Tyskland. När min väninna berättade att hon funderade på att åka till Frankrike och plugga, var min första reaktion "Wow, vad häftigt och spännande!" och grämde mig lite för att jag inte vågar göra sådana modiga, vilda saker som att läsa utomlands, och dessutom säkert är för dum för att klara av något sådant.
Sedan kom jag på att det ju är just det jag gör, utifrån sett. Det är bara att det att det tyska universitetet är det universitet jag vant mig vid. Att jag har min egen plats på biblioteket, vet vilken mat som är ätbar och inte i matsalen och kan alla toalettväggsdikter utantill.
Är det något att läsa om, en vanlig människas vanliga vardag i Sydtyskland?
Vad säger ni, vill ni läsa om jag börjar skriva igen?
Om kakvägran
Typiskt! Bara för att jag inte har ätit upp de tyska Lebkuchen jag fick av mina svenskelever, ska Internet krångla.
Ett år
För ett år sedan gick det liksom inte längre att låta bli det där lockiga håret och de skrattande ögonen.
Och utan att någon av oss förstod hur det gick till, kysstes vi plötsligt på en rökig svettig klubb ända till stängning.
Det har varit ett hemskt fint år.
Och utan att någon av oss förstod hur det gick till, kysstes vi plötsligt på en rökig svettig klubb ända till stängning.
Det har varit ett hemskt fint år.
Jag bloggar inte, men jag är.
Kommer ni ihåg mig?
Klara.
20 år och 345 dagar.
Svensklärare vid Freiburgs folkhögskola, germanistikstudent utan framtidsplaner.
Jag bloggar inte så mycket längre, men jag finns faktiskt kvar.
Klara.
20 år och 345 dagar.
Svensklärare vid Freiburgs folkhögskola, germanistikstudent utan framtidsplaner.
Jag bloggar inte så mycket längre, men jag finns faktiskt kvar.
Packat upp resväskan
Nu har jag packat upp min resväska.
Det blev liksom till slut dags att inse att ingen kommer ringa mig och erbjuda mig en tidsresa tillbaka till början av maj och en hel månad till i ett försomrigt Freiburg.
Sverige i juni
Aldrig förut har jag förstått hur fantastiskt det är med svenska ljusa juninätter.
Jag tänker inte gå och lägga mig förrän i augusti.
Kulturskillnader
"Klara, varför säger du att det är "lite dumt" att jag lämnar kvar mina geggiga degbunkar två dagar i diskhon? Du tycker väl egentligen att det är åt helvete?"
Min granne P har genomskådat den svenska diplomatin.
Min granne P har genomskådat den svenska diplomatin.
