KlaraAnnaElisabet

Om nu någon människa inom en radie av 500 mil ifrån mig inte har blivit bländad av mitt leende
eller om någon i min bekantskapskrets inte redan nåtts av ett sms med fyra utropstecken och åtta smileys
så måste jag skrika ut så högt att alla hör att KlaraAnnaElisabet har körkort!

Idag är dagen då det omöjliga hände:
Trots världshistoriens sämsta anställningsintervju, efter vilken jag var tvärsäker på att jag skulle bli tvungen att söka annat jobb såvida inte de andra femtio sökande dött på fläcken, har jag idag undertecknat ett avtal om anställning som turistinformatör på Hudiksvalls turistbyrå!
Mina tyskakunskaper och mitt vackra anlete måste ha charmat förståndet ur dem. Jag tackar och jublar!

Kommer ni ihåg när man gick på lekis och skulle sy/väva/pyssla ihop någonting?
Gång på gång trasslade sig tråden, varpå man fick gå efter fröken som på något magiskt vis alltid lyckades lösa upp knuten på ett ögonblick, endast genom att röra vid den.
Jag älskar att vara fritidsfröken och upptäcka att jag själv nu är den som besitter denna fantastiska förmåga.

Det var extremt obehaglig stämning innan bland oss sex spända arton- till tjugotreåringar med nervöskurrande magar och blicken paniskt stirrande ner i "Du och jag i trafiken", i hopp om att i sista sekund kunna pressa i sig de krångligaste parkeringsreglerna.
Sedan fick man äntligen börja. Knäpptystnad (bokstavligt talat, då det enda som hördes var just knäppandet från datorer).
Och jag klarade det!

Igår var jag och Elin ute på party med våra mammor!
Fina, goda drinkar på Sky Bar, och sen ägde vi Radjos dansgolv.
Det finns inget bättre skydd mot blondinkåta glokillar än att vara i sällskap med två fyrtiofemplussande, vilt dansande damer.

Någonstans i ett parallellt universum, måste man kunna hitta de 23 udda strumpor som hör ihop med dem på bilden nedan.

...sa en klok karl som så underbart snart som i övermorgon anländer till Hudiksvalls station.
Jag sitter nu och försöker bestämma mig för om jag då ska åka till Forsa och lyssna i åttio minuter på när Göte berättar om sin Rosa Bussarna-resa genom Latinamerika, eller om jag ska skolka från spanskan och istället möta mister MM vid tåget.

För ett tag sedan hittade pappa ett minneskort till en kamera på OK i Hudik.
Nu har han äntligen kommit sig för att titta på bilderna för att försöka lista ut vem minneskortet tillhör.
Efter ha studerat en massa högst privata familjebilder fotograferade av en okänd människa, kallade han till sig hjälp från sina döttrar.
Detta gav omedelbart resultat: Minstasyster kände igen den man som återkom på fotona, och vi konstaterade att minneskortet måste tillhöra en lärare på hennes högstadieskola (där jag också jobbar).
Detta innebär att vi på vår hårddisk har, förutom ungefär trehundra nyfödd-okänd-bäbis-bilder, två stycken nakenfoton av en av mina kollegor.

Saker jag oroar mig över att göra "i framtiden":

Att flytta hemifrån

Att läsa på universitet

Att bo utomlands

Så, nu kör jag allt på en gång. Det känns rätt underbart. Iiih!

Linköpingsbon snarkar ibland, tycker annorlunda än jag om nästan allting och bor dessutom 45 mil härifrån.
Och jag kan inte fatta att någonting kan kännas så bra som det här.
Tralli, tralla, nu får jag hålla nere bloggandet för ett tag.
Annars blir det bara romantiskt tjafs av alltihop.

Jag har genomfört årets första springtur (med broddar under gympaskorna, för säkerhets skull), solen speglas i smältvattenpölarna och det börjar lukta vår på riktigt.
Då passar den här låten bra.

En del dagar kliar mer än andra. Idag är en sådan dag.
Tyskland. Lärarjobb. Körkort. Linköping. Sommar. Bort. Bort. Bort.

Här tänkte jag nog bo nästa termin.
Du som vill provsmaka lite sydtysk höstluft är hjärtligt välkommen att hälsa på.

Undrar Klara, mental ålder åtta år

Jag vaknade upp till ännu en livskris imorse.
Beslutsångestlängtanolustdrömmartviveltviveltvivel tvingade mig att först gå en promenad i extremt snabbt tempo och sedan ringa ett franskt mobilnummer på Hälsingetidningars bekostnad.
Livet, hörni. Det lockar och skrämmer och gör mig totally confused.

Under min Stockholmsresa kunde jag inte låta bli att trendspana en aning, och gjorde då en förfärlig upptäckt: Det verkar som att platåskorna är på väg tillbaka.
Det har jag verkligen inte sett fram emot.
Nu behövs det bara en släng av jazzbyxor och en magtröja med Spice Girls, så vimlar gatorna av fashionistor i mellanstadiediscooutfits. Hipp hipp hurra!

Helgens projekt får bli att montera ett fyrtiofem mil långt rör mellan våra sovrum.
Så att vi kan fortsätta att somna till varandras andetag.

Kommer ni ihåg känslan?
Hur man kunde tända till och bli arg för vad som helst för att man var så spänd inför allt det härliga. Och så det där obeskrivligt glada, som fick en att sprudla av otålig förtjusning.
Idag är det en sådan dag.

Gårkvällens Linköpingtelefonsamtal stördes då jag plötsligt inte längre var ensam i köket.
In genom dörren kom nämligen mamma och Lillasyster beväpnade med varsin glittrande vimpel och spelandes på dito partyblåsor (se nedan).
Detta var första gången människan vid den andra telefonluren kom i kontakt med min familj, och att han fortfarande vill ha besök av mig får väl ses som något slags Guds nåd.