Om knutschen-allergi och avsaknad av tyska skridskohjälmar
Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att ett lov ska ta slut.
Att sitta i mitt kalla rum och längta efter sällskap och mening är inte min favoritsysselsättning, än mindre att umgås med kamrater tillsammans med deras besökande pojk- och flickvänner. Jag är ännu inte i mood för att i fulla drag kunna njuta av att betrakta jättejättekära par som äntligen ses efter två månaders längtan och väntan.
Det är fortfarande alltför nyss jag trodde att vi skulle höra till dem.
Idag har jag för övrigt åkt skridskor för första gången sedan tvångsåkningen på högstadiet, och som svensk säkerhetsfanatiker förfärats över att 90% av alla tyska barn (och 99% av de vuxna) åker utan hjälm.
Haha förstod väl det :D Härligt att läsa om hur du har det i Tyskland, verkar vara, för det mesta, bra ;) :) Du skriver så jävla roligt Klara!
Kram på dig och sköt om dig!