Jobbigt för honom

Kvinna ~30 till sin pojkvän: Tänk, vad jobbigt det skulle bli för dig om jag bytte kön!

Hört under mellandagsrean i Hudiksvall.

Apropå ingenting

Mamma mäter upp kaffe.
"Ett, två, tre... Du Klara, pappa och jag vill ha barnbarn snart. Fyra, fem, sex..."
Öööh, va?

The skidoholic back on track

Stjärnklart, minus sju grader, julklappsny jacka, pannlampa.
En skog, ett skidspår och så, mitt i allt det vackra, jag.
Det är då man lever.

Varför det heter julskinka

Tjej ~16: Vadå, menar du allvar? Är det verkligen grisens STJÄRT? Är det därför det heter julskinka?

Jullov (när man kan dansa till smurfversionen av "I'm yours")

Åh, jul!
Inte för att jag har längtat efter en sned julgran (som enligt mamma "i alla fall har fina barr"), att gå i kyrkan fem dagar i rad, eller efter att smocka i mig okristliga mängder kött.
Men det är fint att kunna vara ledig utan dåligt samvete (men idag har jag faktiskt jobbat!) och att hänga med nyblivna stockholmare, linköpingare och uppsalabor som är hemma över julhelgen. Och att kunna säga att det är jullov, precis som det var förr i tiden.

Rymden ljuder av glädjens ord

God jul

önskar Klaraannaelisabet.blogg.se

Klara tipsar: How to tjäna julklappspengar

Idag julstädade jag mitt rum.
Jag hittade en massa användbara grejer jag inte visste att jag hade.
Bland annat min hemnyckel, trettiotre euro, en massa bra gitarrnoter, originalen av mina slutbetyg, ett (ännu ej utgånget) presentkort på Klockmaster, en flaska mousserande vin, laddaren till min iPod samt ettusenåttahundra kronor i ovikta sedlar.
Med andra ord: En klart lyckad städsession.

Learning by doing

Jag har lärt mig en massa nyttigt på mitt jobb. Exempelvis att vara försiktig med strykjärn.
Av hänsyn till känsliga bloggläsare, kommer inga bilder upp på min svådda handled.

Att växa upp bland en samling kulturpajare

När jag plattade ut den sista klutten pepparkaksdeg, framträdde ett konstverk under min kavel.



Tyvärr förstår inte resten av min familj verkets storhet.
Mina syskon och min mamma skrattade rått åt mig. Pappa gjorde ett tappert försök att lista ut vad det var jag skapat, och lyckades efter en stunds betänketid att få det till "Nästan Storbritannien".
De fattar verkligen ingenting.
Det är ju Carl von Linné, era okultiverade pundhuvuden!

Om kärleken till konjakskupeputsning

Fakta: Jag älskar mitt jobb.
Jag njuter så oerhört mycket av att hela tiden lära mig nya saker. Var grynkakan ska stå, hur man bäst skrubbar golvet i diskrummet, vilket sorts glas som används till portvin, hur man skapar fina smör-rullar och en massa annan oumbärlig kunskap.
Jag är inte ens ironisk nu. Jag älskar verkligen att le hjärtligt mot främmande människor, att stressa runt bland korvsorterna, att bli inringd på min lediga dag. För att jag behövs.

Klara uppdaterar:
Farmorskorna var verkligen värt vartenda öre. Vilket lyft, vilken svikt i steget!

När varken Kerstin eller Bengt är hemma

Telefonförsäljare: Hejsan, blabla här från Försäkringar blabla. Är det familjen Bertils jag kommit till, blablabla? Finns Kerstin eller Bengt tillgängliga?
Jag: Nej, är inte hemma, och de heter förresten inte så.
Telefonförsäljare: Jaså, är det Anna och Gustaf då?
Jag: (roat) Nää.
Telefonförsäljare: (lika roat) Eller kanske Lena och Daniel?
Jag: (skrattande) Nää.
Sen flabbar vi lite ihop, och jag förklarar vänligt hur det ligger till. Stackarn kan ju inte hjälpa att mina föräldrar Anna-Lena och Daniel dras med så många mellannamn.

Efterlyses: Mina läsare

Vart har ni tagit vägen, mina kära läsare?
Har ni till slut insett att jag aldrig kommer att skriva om pälsmössor eller nagellack eller Bindefelds senaste galapremiärer? Jag gjorde ju ett tappert försök igår, med att lägga upp en bild på ett par nyinköpta skor. Arbetsskor, visserligen, i modell farmor. Men dock ett par skor.
Jag saknar er!

Varför jag inte skriver en modeblogg

Har jag nämnt att jag inte längre är arbetslös? Jag är numera julbordfixerska, lutfisken-är-slut-hojterska och matokunnig servitris. För att minimera den svidande bensmärtan, har jag idag köpt ett par fotriktiga skor.



Notera den kraftiga gummisulan som stärker upp hålfoten, samt ger hälen svikt och framfoten avlastning.
Min lillasyster skrattade i två och en halv minut när hon såg vad jag lagt min lön på.

Varför lågprisflyg går i konkurs

Ryanair har visst gjort sig en egen signaturlåt. På samma melodi som "Kalle Johansson".
De spelade den under hela boardingen i måndags. Ungefär tjugo minuter med "Kalle Johansson" på hysterisk synt (och en text i stil med "Let's have fun, it's so fair, if you want to fly with Ryanair" - ring mig om ni vill ha en livedemonstration!).
Det tycker jag är att gräva sin egen grav.

Tänder vs julstämning

Idag gjorde jag och min lillasyster knäck.
Hej då raka, hela tänder. Hej, julstämning.

Sanningen om fransmän

Några fördomar om Frankrike, och mina egna erfarenheter:
  • Fransmän är noga med hur de klär sig - SANT. Till och med jämfört med de franska uteliggarna ser jag ut som en slashas. (Men jag måste ha sett väldigt miljömedveten ut i min stora sjal, slarvigt uppsatta hår och omarkerade midja, för Action Raid-värvarna var som galna i mig!)
  • Fransmän talar inte engelska - SANT. Min stolthet, frasen "Je ne parle pas français" med fint tonande je-ljud, kom väl till pass.
  • Fransmän är snygga - SANT. Oh ja. Övrig kommentar överflödig.
  • Fransmän springer runt med en baguett i handen - SANT, faktiskt. Väldigt många rusade runt på Aix gator med mellan en och fem vita baguetter i en påse. Det gjorde mig smått förtjust!
Kort sammanfattning: Allt man tror om Frankrike är sant. Dessutom är spanjorer flirtiga och pratsugna, och det går runt isbjörnar på de svenska gatorna.

Rondellhundsmakerska tillbaka på hemmaplan

I'm back!
Nu har jag placerat ut en hemgjord grönprickig rondellhund i Aix-en-Provence, fått en fetisch för soltorkade tomater-pasta, upplevt Fåret in action, sett döda hoptorkade kinesiska kroppar i Marseille, sjungit för full hals med ett gäng luciatågsövande språkstudenter, pratat låtsasfranska med viss framgång, smygplacerat ut en massa hemliga lappar i min bästa väns lägenhet, tillbringat fem nätter med endast en papperstunn vägg mellan mig och min snarkande, mobilringsignalsprovande och mystiskt gnyende hotellgranne.
Och så har jag åkt tåg ensam, utan planering, utan förbokade biljetter, utan tidtabell, genom Spanien och södra Frankrike. Och med ett berusande lyckopirr upptäckt att Justja, det är ju såhär det kan kännas att leva.