KlaraAnnaElisabet

Vi är hemma i Málaga igen, Elin i skolan och jag mellan syntetlakanen. Fuerteventura var långpromenad längs sandstrand och blåst och underbart.
Men så nu imorse, kommer samtalet jag har gått runt och väntat på under hela hösten: Östra skolans rektor ringde och ville att jag skulle vikariera. Idag och lite framöver. Herregud, jag hade gladeligen åkt hem från månen för en sådan sak. Men det går inte. Jag måste tacka nej och nästan snyfta i luren att "Men nästa gång, nästa gång, nästa gång" och därmed dessutom göra ett idiotiskt intryck.
Nu ska jag gråta en skvätt över min missade chans. Skrika och svära hade varit skönt, men det går tyvärr inte här. Det är lyhört i spanska lägenheter.
Jag är och hälsar på min bästa vän och ångrar verkligen inte den här Spanienvistelsen. Men är det verkligen rimligt att jag inte ska få ha ett enda milligram flyt den här hösten?

Den jättetrevlige, icke engelsktalande mannen gjorde en hjälteinsats och hjälpte mig att hitta ett riktigt billigt hotell i Barcelona, nära tågstationen.
Tyvärr har jag just upptäckt att den station hotellet ligger vid inte är centralstationen, dit mitt tåg kommer klockan halv elva på kvällen, utan nära en annan station i Barcelona. Shit happens, men nu börjar jag bli lite trött på det här åka-tåg-och-rädda-världen-projektet.

I Spanien har sängen syntetlakan, och man börjar borra i marken utanför vår port klockan åtta på morgonen.
Men vill ni veta något fantastiskt?
Jag är hos Elin. Och det är så suveränt att jag måste flina lite för mig själv varje gång jag tänker på det.
Imorgon bitti åker vi till Kanarieöarna, och på tisdag drar jag norrut. Tåget till Barcelona är omänskligt dyrt, men det är jag faktiskt beredd att betala trots att det bara tar mig halvvägs till Klara. Ibland är jordens framtid värd att prioritera framför min egen ekonomi.

Klara noterar: Mina sex pensionärslektioner har gjort resultat. Jag kan faktiskt lite spanska!

J: Köpte hon en utlandsresa till sin pojkvän i födelsedagspresent, som hon tänkt?
I: Nä, jag tror hon gav honom ett par kalsonger.

"Tänk Klara, då är det här din första födelsedag utan tandställning!"
Javisst mamma, du kommer väl ihåg hur jag föddes för nitton år sedan, med munnen full av metalltrådar kring mina ännu inte utväxta mjölktänder. Puss.
Det var en fin födelsedag.

Imorgon fyller jag ojämnt.
Att fylla nitton är vad folk kallar meningslöst. För man får ju redan köpa sprit på krogen, och fortfarande inte på Systemet. Och alla vet ju att födelsedagar bara handlar om att passera de magiska gränserna för alkoholinköp.
Och jag håller väl med om att det inte är så jättespännande. Mest för att jag inte är på tidernas största partyhumör efter en höst som inte har varit alltför upplyftande. Och en konstigt sak är att Elin, som varit med på alla födelsedagar i hela mitt liv (förutom nollårsdagen, när hon ännu hade en månad kvar att vänta på att få fira sin egen), inte kommer att vara med på den här.
Men nu när jag dammsugit av huset för kommande middagsgäster, krafsat ur de dyra prickarna från vaniljstången till efterätten och småsyskonen hotjar att "Klara får INTE komma in i köket! Det är hemligt här!"... Ja, då känns det ändå lite mysigt, på något sätt.

Idag chockade jag min bladarkollega stort, när jag avslöjade min ålder.
"Wow, du är nästan nitton? Jag trodde du kanske var... Femton, ungefär.
Oh, så smickrande. Hoppas att det håller i sig. När jag är trettiofem, kommer jag nog att uppskatta att se fyra år yngre ut än jag är.
(Man är ju så snygg när man är femton, menar jag. Och klok och balanserad.)

Jag önskar att jag gick på gymnasiet, brydde mig om mitt yttre, sjöng, träffade vänner, njöt av livet, vore bra på saker, skrattade femton gånger om dagen, hade lust och energi till någonting.
Those days are tydligen gone.
Men idag visade mina adepter i ungdomsteatergruppen att min stenhårda och entusiastiska musikcoaching har gett resultat, så visst finns det fortfarande saker att småle åt.

"Vi har nu bokat om dig till Januari 2010 då du får åka tåg till Överkalix och därifrån lifta till Minsk för att sedan få en cykel hyrd (utan extra kostnad!) så att du kan ta dig till Spanien. Klicka här för att bekräfta."

Erik är en klok herre. Min privata flygkris hade kunnat vara mycket värre.
Nu ska jag inte klaga mer på att Norwegian helt på eget bevåg bokade om mig till en annan dag.
Det innebär ju faktiskt en extra dag hos Elin!
(Någon som vill köpa en ungdomsbiljett Hudik-Arlanda på morgontåget den 19 november? Hör av dig!)

...är sloganen hos TGV-europe.com, den internationella tågsida som för tillfället är målet för all min ilska.
A few clicks för att välja min ålder (12-25), få upp ett nytt fönster och specifiera åldern (19 år) och sedan bekräfta för att gå vidare.
Komma tillbaka till första rutan. One single click för att söka resa. A few clicks för att återigen specifiera min ålder och bekräfta.
Komma tillbaka till första fönstret igen. Söka resa, specificera åldern, bekräfta, tillbaka till första rutan igen genom ännu a few clicks.
Upprepa proceduren tills mitt tålamod tar slut och jag skriker rakt ut i frustration. (Dear costumer, please specify your mental age - 4 years - by a few clicks)
Just a few clicks.
Och under dessa few clicks, som sammanlagt blir fucking billions of clicks utan att leda någon vart, försvinner hela min lust att vara miljövänlig och spännande och åka tåg mellan Spanien och Frankrike.