KlaraAnnaElisabet

Idag satte sig en man bredvid mig på spårvagnen.
Han sa att han inte kunde låta bli, för han hade blivit så glad över mitt leende.

En liten tävling har utlysts i en exklusiv grupp av Freiburgs tyskstudenter: Vem hittar det längsta tyska ordet?
Cecilia ledde med Schwangerschaftsunterbrechung (abort, 29 bokstäver) ur vårt realiakompendium, fram till det att den här skylten plötsligt dök upp framför mig. Slå den om ni kan!

 

Vad skylten lär dig om Tyskland: Här krävs det ett visst mått av tungfärdighet för att kunna göra abort. Och ett ännu större för att göra revision.

Rätt toabeteende är att slänga tamponger i papperskorgen (med en vänlig hälsning från "Kvinnan som har det stora nöjet att städa denna toalett"), att använda toaborsten och att spola ordentligt efter sig.
Tre uppfodrande skyltar på en enda toalett. Det är ganska maffigt till och med för att vara i Tyskland.

Vad skylten lär dig  om Tyskland: Om det inte står någon skylt om att man behöver spola efter sig, är det helt okej att låta bli.

Mitt livs första femtonde november-morgon utan att vakna av spänningen och ligga och vänta i evighet, utan att höra folk smyga i den knarrande trappan och hur det prasslas med papper, utan att känna lukten av tändstickor, utan att spela nyvaken och överraskad när familjen till sist tar ton och morgonrosslande kommer sjungande in i mitt rum.
Det här blev en morgon och en födelsedag utan allt det vanliga, men med andra nya, fina saker.
Min värdfamilj vann tyska mästerskapen i gullighet med nybakad kaka, presenter och en blombukett, en massa post låg och jäste på mitt skrivbord och ännu fler sms och hälsningar rasade in från den ofattbart stora skara människor som inte glömt bort att jag existerar, trots att det är nästan tre månader sedan jag flydde Sverige.

Idag är jag inte ironisk och skojig här i bloggen, vänner.
Idag är jag bara glad och rörd över att ni är så många som bryr er om mig.

Tack!

Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att ett lov ska ta slut.
Att sitta i mitt kalla rum och längta efter sällskap och mening är inte min favoritsysselsättning, än mindre att umgås med kamrater tillsammans med deras besökande pojk- och flickvänner. Jag är ännu inte i mood för att i fulla drag kunna njuta av att betrakta jättejättekära par som äntligen ses efter två månaders längtan och väntan.
Det är fortfarande alltför nyss jag trodde att vi skulle höra till dem.

Idag har jag för övrigt åkt skridskor för första gången sedan tvångsåkningen på högstadiet, och som svensk säkerhetsfanatiker förfärats över att 90% av alla tyska barn (och 99% av de vuxna) åker utan hjälm.

Ett par varma sockor av Anki och ett (tomt och urdiskat) paket Fjällfil av Jakob. Och så brev, förstås. Det var länge sedan jag blev så genuint glad i magen.