CD-rea causes galenskap

Herregud. Jag blir ju helt galen.
Jag vill ha ALLT.
Eller ja, kanske inte precis allt.
Jag vill inte ha Svenska Favoriter med Harry Brandelius, Miios På vårt sätt, Hits for babies - kända låtar framförda på speldosa, Lill-Babs goes sexy eller Darins nya.
Men förutom de titlar jag har räknat upp, vill jag ha allt.

Marit Bergman mot det mesta

För er som undrar vart jag tagit vägen, kan jag berätta att jag varit upptagen med någonting mycket viktigare än ordbajsande på nätet.
Min kära väninna har nämligen till slut lyckats slita sig från Bäveåns solglitter och vågat sig på tåget norrut, så nu har det varit hardcore umgänge ett par dagar. Nu är hon dock på väg hemåt (och till skillnad från
förra gången lyckades jag faktiskt klara mig från stationen med mascaran i behåll!), och jag är lämnad åt min chokladsås och min ensamhet.
Det känns faktiskt sorgligt. Så pass sorgligt att jag tänker plocka fram CD-spelaren och mina nya textilfärger, och låta färgglad t-shirtmisshandel och Marit Bergman jaga bort den lilla ledsna klumpen som kliar i min mage och påminner mig om att jag och min bästa vän inte kommer ses igen på väldigt, väldigt länge.

Snottring

Känner ni till leken snottring?
Jag tänker på en person, och du ska sedan genom ja/nej-frågor lyckas lista ut vem jag tänker på.
Man frågar om det är en verklig människa, om det är en kvinna och om hon fortfarande lever.
Man brukar tänka på Astrid Lindgren, Carl Bildt eller Kalle Anka.
Helt enkelt, en perfekt stillsam lek att roa sig med i bilen.

Problemet är bara att det inte funkar så när man leker med min kära lillasyster.
När vi skulle snottra på vägen till Arlanda, gick leken över till att bli en kamp om vem som kunde komma på det svåraste snottringsobjektet. Det slutade med dött lopp, efter att hon valt Skejtarkaninen i Pettson och Findus-dataspelet och jag Idol-Olas knän.

Dagens hjälte: Glenn

Dagens hjälte


Dagens hjälte är Glenn, killen högst upp med överlägsen min och skräckinjagande skjorta, från TV-serien Barnen på Luna (någon som minns den?). Glenn hittade nämligen min mobiltelefon som ramlat ur min jackficka i handbagageutrymmet på flygplanet.
Tack, Glenn.
(Och ja, jag har återigen stulit en bild. Herre, förlåt mig, för jag vet inte vad jag gör.)

Second hand-humor

Second hand-humor kan vara den simplaste och skönaste humor som finns.
Jag och Lillasyster tillbringade gott och väl en timme pü en enorm second hand-butik med att vifta med den ena hysteriska jeansoverallen, pälsblusen och Dirndl-klänningen efter den andra och ropa över hela affären att "Du, här är ju den här som du letade efter!" och "Men du, varför lämnade du in din favoritoutfit här?".

Dagens höjdpunkt är förresten att gü och köpa frallor.
Jag känner mig sü tysk och fantastisk när jag kan be om "Drei Mohnbrötchen, bitte" utan att ofrivilligt gü hem med tio kilo kaffe eller en liter vassleläsk.
(Och yes, jag gör som de stora bloggerskorna och tar med mig bloggen utomlands. Är jag ball dü?)

Ömma bröstvårtor, någon?

Amningskrämer
Reparerar och skyddar ömma bröstvårtor vid amning


Jag tror att Google har något stort projekt på gång, och de är ute efter mig.
De vill visa mig hur hemskt det kan vara att ha småbarn.
En anti-tonårsmamme-kampanj, med andra ord.
(Fan, nu ger jag dem dubbel reklamplats. Jag är så sjukt lättlurad.)

Leaving for Berlin!

Yes, nu drar jag söderut ett tag.
Till och med passet är på plats. Jag visste att det låg på ett skitsmart ställe, och till min smala lycka kunde jag till och med lista ut var det smarta stället fanns.
Tschüß for now!

Om återfunnen choklad och tandkrämsspott

Saker som gör mig glad:
  1. Is på vattenpölar
  2. Busschaufförer (och andra människor) som säger hej
  3. Par som är fina ihop trots att båda i själva verket är rätt fula
  4. Att hitta choklad och pengar man glömt att man har

Saker som gör mig arg:
  1. Folk som tror att det inte spelar någon roll om de inte släcker lamporna när de går hemifrån och låter teven stå på stand by
  2. Att upptäcka att det för tredje dagen i rad serveras någon form av grönsaksbiff/pytt/gryta/röra i matsalen
  3. Folk som inte sköljer bort tandkrämsspottet ur handfatet

De tre grabbarna... och Klara

En riktigt trevlig helg med mina manliga kamrater!
Jag kom på idag att om jag vore tolv, skulle jag aldrig klara av att vara ensam tjej en hel helg. Det var liksom skräcken på den tiden.
Vad mycket lättare och roligare allting är nu, när man inte längre ser män som en egen art, svår att förstå sig på och omöjlig att beblanda sig med.
Allt var faktiskt inte bättre förr.
Ärligt talat, kan jag inte komma på en enda grej i mitt liv som var bättre förr.

(Jag tittade förresten igenom de senaste veckornas blogginlägg. Fyfan vad tråkig jag har varit nu ett tag. Förlåt, kära läsare. Det är nog för att jag har så himla kul i mitt verkliga liv, då blir det mycket svårare att vara cynisk på nätet. Håll ut eller förflytta er till
den här eminenta bloggen. Eller varför inte denna?)

Såriga bröstvårtor under amning?

Okej, nu får jag bloggreklam för krämer mot "såriga bröstvårtor under amning".
Gudars skymning vad bra.

Potatistryck

Inatt, precis innan jag skulle somna, ploppade en tanke upp i mitt huvud som inte funnit där på en tio-tolv år.
Tanken var: Jag vill göra potatistryck!
Nu var det lite för sent för att hoppa upp och börja trycka då vid halv tolv-tiden, men nu på eftermiddagen har jag efter en lång natts och en ännu längre dags längtan äntligen återupptagit potatistryckandets ädla konst.
Lycka!

Frans Bak

I eftertexterna till ett teveprogram lade jag märke till en medarbetare vid namn Frans Bak.
Frans Bak.
Stackars jävel.

Överraskningsstring

Hej Klara!

Nu kan du få en stringtrosa från Body för 0 kr. Om du
är snabb så får du även en överraskningsstring och är
även med och tävlar om en Nokia 5310.

» Klicka här för att få dina stringtrosor!

Med vänliga hälsningar
(Ett företag jag inte vill göra gratisreklam för)


Anstränger jag mig lite, kan jag alltså få en överraskningsstring.
Lyckliga, lyckliga jag.

Så Jävla Bra

Idag blir jag helt lycklig i kroppen när jag tänker på mig själv och hur bra jag är.
Jag vet att man inte kan skrika ut sånt utan att folk förskräckta hickar till och rynkar pannan över den där konstiga människan som inte är så liten hon borde vara. Men det struntar jag i idag.
Jag är bra.
Jag är bra.
Jag är bra.

Gib dem Traum ein bisschen Freiheit

På tio dagar skulle jag ha skrivit två dikter på tyska.
Är det någon som kan gissa hur många jag hittills har författat?
Rätt. Noll stycken.
Däremot har jag burit runt min fina orange Deutsche Gedichte-samling vart jag än har gått.
Man ser så intressant ut när man läser tysk poesi på bussen. Och jag vill ju så förtvivlat gärna se intressant ut.

(Undrar om min käre farbror, den tyske poeten, kan tänka sig att dela med sig av sina alster? Eller om Andrea tysklärarinna upptäcker mig om jag snor ett par rader ur Lass die Sonne, den enda tyska sång jag kan helt och hållet?)

Back to fjorton

Yes, nu har jag också trillat dit.
Rakt ner i det avgrundsdjupa läppglansgeggiga fjortisträsket. (Kan man säga ett djupt träsk?)
Inte nog med att jag är beredd att byta ut min mobil bara för att den inte kan skriva paranteser i sms, och att jag därmed inte kan göra smileys. Sånt kan jag faktiskt leva med.
Men nu har det verkligen gått rakt åt fjortis-skogen med KlaraAnnaElisabet:
Jag har alltid tyckt att Christian Luuk har varit den stora behållningen av Melodifestivalen. Den lille nypubertale blondinen har jag inte ägnat någon större uppmärksamhet.
Men så såg jag Robins i fredags och ja, nu är jag också kär i Björn Gustafsson.

Björk

Björk

Ikväll lyssnar jag på
den här sköna knäppskallen och blir uppvarvad, yr och lite galen själv.
(Och ja, jag har stulit en bild igen. Förlåt mig Gud, pappa och du okända bloggare som förmodligen också har snott den här bilden)

The postman always rings twice

The postman always rings twice.
Postmannen ringer alltid två gånger.
Postmannen.
Kalla mig besserwisser och perfektionist men NEJ, det heter inte postman på svenska.
Det heter brevbärare.

Manlighet och Lypsyl

I Funäsdalen körde Lypsyl-företaget någon slags skidåkardrive.
Alla som köpte liftkort fick uppge kön och ålder på eventuella familjemedlemmer, och alla fick sig sedan ett varsitt litet läppcerat. Det fanns tre sorter:
Barnen fick en skojig variant med roliga gubbar och jordgubbssmak.
Kvinnorna fick ett doftande Lip Shine på tub som utlovade "pussigt mjuka och skimrande läppar för After Ski-prinsessan".
Det roliga, som sysselsatte mina tankar under flera varv i liften, kom när männen skulle få sin modell. Alla känner ju i hemlighet till den konflikt som finns mellan män och läppcerat.
Jag vet inte riktigt vad det bottnar i, men på något sätt går Lypsyl inte ihop med traditionell manlighet.
Kanske är det själva grejen att vårda sin kropp.
Eller så är det rörelsen vid applicering: Att mjukt och varsamt stryka ett väldoftande stift över läpparna, och sedan gnugga dem mot varandra för att arbeta in fukten. Av någon anledning, känns det inte maximalt macho.
Problemet är alltså: Hur gör man ett cerat som inte är gay?
Lösningen blev ett Lypsyl Extreme, med rejäl solskyddsfaktor för först upp i liften-åkaren. För att ytterligare spä på ceratets manlighetsgrad, var behållaren av en sådan variant att det krävs en ingenjör för att få ut ceratet. Med hjälp av denna spännande mekanism kan lypsylen öppnas med ett enhandsgrepp, istället för att som i andra fall krångla med lock. Den andra handen kan nu användas till en massa manliga sysslor, såsom sågande, spikande och slagsmål.

Missförstå mig inte - Jag menar verkligen inte att män inte har rätt att smörja sig hur och var de vill.
I själva verket, vet jag inte en enda kvinna som för att beskriva sin idealman drömmande skulle förklara att "Och så ska han ha fnasiga, torra läppar som spricker och det bara snöar flagor om".
Män världen över, res er. Våga mjuka, smidiga läppar. Våga Lypsyl.

(Det stör mig rätt mycket att jag i detta nu gör exakt det Lypsyl hoppats på, nämligen reklam för deras företag i min privata blogg.)

Små rackarns räkor

Nu är jag tillbaka efter ett kort men intensivt fjälläventyr. Hoppas att ni inte har glömt bort mig eller förgåtts av längtan efter mina klurigheter. Jag har upptäckt att det är rätt lätt att tänka bloggtankar samtidigt som man åker skidor, varför ni nu kommer att få njuta av en hel del konstigheter under de närmaste dagarna.
Jag börjar med en historia om en pizzeria i Funäsdalen. Pizzerian finns på riktigt, historien bakom den är mitt eget verk.
Håll till godo!

Vår berättelse börjar med tre killar, instängda i en fjällby. Deras enda sällskap är varandra, en rejäl dunk hembränt och den enorma tristess som endast kan råda en onsdagkväll i mörkaste Norrland.
De börjar hälla i sig ur dunken, och med hjälp av den kemiska skjutsen föds en idé i deras uttråkade skallar.
Vad blir då resultatet av denna helkväll?
Jo, grabbarna skapar sig ett eget företag.
En pizzeria som lockar med diverse spännande sorter.
Sorter som alla fått sina namn under inverkan av hemgjort eldvatten.
Sorter som alla bär ståtliga namn som Mini Bikini, Tjing Tjong, Kimys Korsdrag, Barnrumpa och Nöff Nöff.
Innehållet beskrevs också på ett sätt som fick mig att misstänka att en viss berusning varit inblandad även under produktionen av denna:
"Husets Partypizza:
Starka grejjer, fläskiga grisar, korkade oxar, små rackarns räkor, feta ostar, åsså kryddor en masse, grönt tjafs på mitten, oljor å vitlök samt andra sjyssta lökar."


Längst ner på listan finns en uppmaning till oss snåla turister:
"DU, kanske prisbilden känns inadekvat och måhända orättfärdig,
men ack nej, den är i fulländad symbios med det aktuella inpriset från vår huvudstads levernatör Martin Olsson samt att utpriset håller ett fastställt index till skillnad från svenska kronan!!!!!........
Fast å andra sidan så får du ju en sanslöst god å fan så mättande måltid,
.....Sådeså!!!"


Behöver jag nämna att jag omedelbart sms:ade en klurig kompis och tog med mig tre pizzalistor hem?

Gud är god ibland

Ibland är den där Gud, vilkens existens jag inte är 100% säker på, på rätt bra humör.
Jag är faktiskt rätt snygg i min studentmössa.