KlaraAnnaElisabet

Att sluta vara tillsammans med den man helst av allt vill vara med är fel.
Att ge sig själv och varandra möjligheten att lättare välja framtidsriktning är rätt.
Det gör ont att göra fel och veta om det.
Det gör ont att göra rätt och veta om det.
Det är mycket som gör ont just nu.

Samtidigt finns det sådana som bjuder på te och näsdukar och skratt och choklad, trots att jag för en månad sedan inte existerade i deras liv.
Och det är så fint att det nästan också gör lite ont.

Ibland räcker det inte att två personer tycker så mycket om varandra att det gör ont.
Och ibland är det rätt att göra det som är så inåthelvete fel.
Tack.

Jaja, tänkte jag igår, jag är för förkyld för att det ska bli någon utgång i helgen, men jag sparar ju i alla fall pengar på det.
Tänkte jag igår, innan det gick upp för mig att jag bor i ett land där en flaska vin är billigare än en flaska nässpray.

Gårdagen blev litteraturkurs, rysk middag hos klasskamrater i Littenweiler och sen italiensk dito med grannarna här i Vauban. Italiensk middag betyder pasta och vin hela natten.
Klockan fem imorse rundade jag av natten med på mina grannars begäran sjunga "Das schwedische Wiegenlied von Ronja Räubertochter". Vargsången, med andra ord. De få som ännu var vakna var begeistrade. Sen gick vi och lade oss.
Jag har det bra här, vänner.

Italiensk dramatisk musik är det första jag hör.
Sedan stormar plötsligt Franscesco in från ingenstans (eller förmodligen från köket) iklädd sina ljuslila ko-mönstrade pyjamasbyxor. Han kastar sig in i sitt rum och börjar dra i sin säng, som han tydligen ska flytta på, samtidigt som han trummar hårt på den med handflatorna i takt med musiken.
Han får syn på mig, lyser upp och jag får ett "Guten Morrrgen!" (italienare fixar inte de tyska hals-r:en) innan han återgår till sin hektiska ommöbleringssession.

Det är lördag morgon på Merzhauser Strasse 164.

Idag är det två veckor sedan jag landade i Lübeck.
Två veckor, det är inte klokt. Det känns som två år.
Ibland längtar jag efter någon att dricka te med om kvällarna.

Taget med mobilkamera och noll procents estetisk ambition. Det här är min utsikt tio minuters rask promenad från mitt student-/hippiegetto.
Värt att tillägga är att molnen på bilden inte har synts till på rätt många dagar nu. Trettio grader och sol är ett trevligt mitten av september-väder.

Mätt efter pannkakor i ute gräset med kamraterna
Telefonen ringer och jag törs fortfarande inte svara
Värkande högerhand efter evighetslång gräddvispning
Italienaren sjunger ljudligt i duschen
Fortfarande kvällssol på balkongen

Det är Freiburg ikväll.

Jag måste alltid fnissa lite när jag går förbi tandvårdshyllan i parfymaffären.

Jag hänger ut mina kläder på balkongen för att vädra ut den outhärdliga rökstanken efter gårdagens krogbesök. En minut senare ser jag min rumskamrat och hans två kompisar stå på samma balkong, ett fåtal meter från mitt vädringsläger, med en varsin cigarett i handen.
Det blåser lätt åt mitt håll.
Meine Damen und Herren, herzlich willkommen in Deutschland.

Det bästa med att bo i Freiburg är att jag kan göra vad som helst och kalla det lärorikt.
Min tyska språkinlärningteknik består exempelvis av följande aktiviteter (alla lustigt nog mycket mer lockande än att förkovra sig i "Ein deutscher Grundwortschatz"):

Ett par timmar på café med en tysk kompis
Inköp av zuccini och ekologisk yoghurt
Utfrågning om rutinerna i vår Wohngemeinschaft
Läsning av vilket dravel som helst (Lättsam chiclit, Cosmopolitan, barnböcker, nationella sminkkedjans gratismagasin)

Det sämsta med att bo i Freiburg, är att jag inte kan närvara imorgon när en snygg kille jag känner fyller tjugo år.

Jag vet inte riktigt hur jag gjorde förr i tiden, när jag bloggade nästan varje dag och dessutom inte alltför sällan var ganska rolig. Det funkar inte att göra så länge. Kanske tappar man vissa förmågor i samband med utträdet ur puberteten, eller så har jag bara fyllt min kvickhetskvot.
Här är jag i alla fall, i en tysk psykologistudents grön-gula och väldigt personligt inredda rum (med väggarna fulla av peppande lappar i stil med "Ich bin schön, ich bin toll, ich habe vollen Erfolg während des Praktikums), och lyssnar till borrandet från huset utanför.
Och jag gör det i Freiburg, och jag ska bo här i minst fyra månader, och det ska bli rätt fantastiskt.