Om spårvagnsotålighet, klackverzichten och Annika Anka
Sex säkra tecken på att man börjar bli hemmastadd i Freiburg:
- Man blir irriterad när man märker att man måste vänta fyra minuter till nästa spårvagn. (I Hudiksvall var man glad om nästa buss kunde väntas inom fyra timmar.)
- Man upplever de konstiga tyska fönstrena (med en konstruktion som kräver sin ingenjör för att kunna öppnas) som fiffiga
- Man börjar tycka att en normal fest börjar vid halv ett på natten, och att det är lagom att gå ut vid två-tiden
- Man väljer skor efter var i staden man tänker hålla hus. Man har nämligen lärt sig genom livets hårda skola att ska man till Altstadt och dess kullerstenar med djupa skåror, är klackar ett big no-no
- Man tycker att det vin är hutlöst dyrt om det kostar mer än trettio kronor
- Man vet inte vem Annika Anka är. Och måste googla henne, för att då upptäcka att det visst var Anna hon hette.
Kommentarer
Postat av: Isabell
Ungefär som här i Sthlm då.
Trackback