Om spårvagnsotålighet, klackverzichten och Annika Anka

Sex säkra tecken på att man börjar bli hemmastadd i Freiburg:

  1. Man blir irriterad när man märker att man måste vänta fyra minuter till nästa spårvagn. (I Hudiksvall var man glad om nästa buss kunde väntas inom fyra timmar.)
  2. Man upplever de konstiga tyska fönstrena (med en konstruktion som kräver sin ingenjör för att kunna öppnas) som fiffiga
  3. Man börjar tycka att en normal fest börjar vid halv ett på natten, och att det är lagom att gå ut vid två-tiden
  4. Man väljer skor efter var i staden man tänker hålla hus. Man har nämligen lärt sig genom livets hårda skola att ska man till Altstadt och dess kullerstenar med djupa skåror, är klackar ett big no-no
  5. Man tycker att det vin är hutlöst dyrt om det kostar mer än trettio kronor
  6. Man vet inte vem Annika Anka är. Och måste googla henne, för att då upptäcka att det visst var Anna hon hette.

Kommentarer
Postat av: Isabell

Ungefär som här i Sthlm då.


Skriv nåt snitsigt om du vill:

Jag heter:
I'll be back, så kom ihåg mitt namn!

Skicka beundrarmail hit:


Min egen fräcka sida:


Tjenis Klara! Det här vill jag säga till dig:

Trackback