KlaraAnnaElisabet

Mitt livs första femtonde november-morgon utan att vakna av spänningen och ligga och vänta i evighet, utan att höra folk smyga i den knarrande trappan och hur det prasslas med papper, utan att känna lukten av tändstickor, utan att spela nyvaken och överraskad när familjen till sist tar ton och morgonrosslande kommer sjungande in i mitt rum.
Det här blev en morgon och en födelsedag utan allt det vanliga, men med andra nya, fina saker.
Min värdfamilj vann tyska mästerskapen i gullighet med nybakad kaka, presenter och en blombukett, en massa post låg och jäste på mitt skrivbord och ännu fler sms och hälsningar rasade in från den ofattbart stora skara människor som inte glömt bort att jag existerar, trots att det är nästan tre månader sedan jag flydde Sverige.

Idag är jag inte ironisk och skojig här i bloggen, vänner.
Idag är jag bara glad och rörd över att ni är så många som bryr er om mig.

Tack!