Ett försök till krönika de 2008
År 2008 är slut.
Många andra bloggare har skrivit så fina årskrönikor, men jag klarar inte av det. Jag har på något sätt förlorat både lusten och förmågan att skriva någonting vettigt och riktigt. Min pappersdagbok är tom och bloggen bara utfylld av små skitinlägg som jag skriver för att ni inte ska glömma bort mig.
Men ja, 2008 var det. Ett underbart och hemskt år, som nu äntligen är över.
Först några vintermånader jag inte kommer ihåg så mycket av. Det var plugg och musik och så drog jag och Martina äntligen igång vår fantastiska barnkör, som gjorde oss musiklyckliga och dödströtta.
Sedan kom våren, jag blev kär och yr och tog studenten utan tandställning men med världens finaste vänner omkring mig. Grymma slutkonserter och en underbar Cypernresa bland pensionärer och barnfamiljer hann vi också med innan tiden med hatade och älskade Es05b var sorgligt över.
Teatersommar i Tyskland, något av det läskigaste och bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag spelade Romeo på tyska för sammanlagt över tusen åskådare, regiassisterade, diskuterade livet med Joëlle och upptäckte att man klarar av rejält mycket mer än man tror.
Underbarssommaren tog slut, hösten kom och glittret försvann. Jag stod utan jobb eller skola eller pojkvän, men med tusen kilo postgymnasial depression och framtidsskräck i magen. Elin försvann söderöver när hon som bäst behövdes här hemma, och var mycket saknad. Det blev tunga månader, en vakuumhöst som aldrig ville gå över, men som till slut fick ge upp. Jag hade ett meningslöst jobb, försökte köra bil, pluggade spanska, drillade teaterbarn och fyllde nitton, och uppvaktades då av dessa otroliga människor som struntade i att jag inte har varit mitt bästa jag under hösten.
Sedan åkte jag till älskade och saknade vänner i Spanien och Frankrike, byggde en rondellhund, kramades och upptäckte att jag fortfarande lever. Och ensam på tåget mellan Barcelona och Marseille gick det upp för mig att det verkligen är det jag vill göra. Leva.
I december jobbade jag tokintensivt och älskade det, samtidigt som jag fortfarande är övertygad på att min livsuppgift inte är att fylla på revbensspjäll åt tacksamma julbordsgäster. Det blev jul och nyår, jag umgicks med folk jag tycker om och kallade det för ett jullov. Firade för första gången svenskt nyår utan Elin, men med andra vänner.
Och nu har 2009 börjat. Året då jag ska ta körkort, uppleva världen och fortsätta att irritera Torbjörn med mina växande spanskkunskaper.
Och vet ni vad? Det kommer att bli bra.
Många andra bloggare har skrivit så fina årskrönikor, men jag klarar inte av det. Jag har på något sätt förlorat både lusten och förmågan att skriva någonting vettigt och riktigt. Min pappersdagbok är tom och bloggen bara utfylld av små skitinlägg som jag skriver för att ni inte ska glömma bort mig.
Men ja, 2008 var det. Ett underbart och hemskt år, som nu äntligen är över.
Först några vintermånader jag inte kommer ihåg så mycket av. Det var plugg och musik och så drog jag och Martina äntligen igång vår fantastiska barnkör, som gjorde oss musiklyckliga och dödströtta.
Sedan kom våren, jag blev kär och yr och tog studenten utan tandställning men med världens finaste vänner omkring mig. Grymma slutkonserter och en underbar Cypernresa bland pensionärer och barnfamiljer hann vi också med innan tiden med hatade och älskade Es05b var sorgligt över.
Teatersommar i Tyskland, något av det läskigaste och bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag spelade Romeo på tyska för sammanlagt över tusen åskådare, regiassisterade, diskuterade livet med Joëlle och upptäckte att man klarar av rejält mycket mer än man tror.
Underbarssommaren tog slut, hösten kom och glittret försvann. Jag stod utan jobb eller skola eller pojkvän, men med tusen kilo postgymnasial depression och framtidsskräck i magen. Elin försvann söderöver när hon som bäst behövdes här hemma, och var mycket saknad. Det blev tunga månader, en vakuumhöst som aldrig ville gå över, men som till slut fick ge upp. Jag hade ett meningslöst jobb, försökte köra bil, pluggade spanska, drillade teaterbarn och fyllde nitton, och uppvaktades då av dessa otroliga människor som struntade i att jag inte har varit mitt bästa jag under hösten.
Sedan åkte jag till älskade och saknade vänner i Spanien och Frankrike, byggde en rondellhund, kramades och upptäckte att jag fortfarande lever. Och ensam på tåget mellan Barcelona och Marseille gick det upp för mig att det verkligen är det jag vill göra. Leva.
I december jobbade jag tokintensivt och älskade det, samtidigt som jag fortfarande är övertygad på att min livsuppgift inte är att fylla på revbensspjäll åt tacksamma julbordsgäster. Det blev jul och nyår, jag umgicks med folk jag tycker om och kallade det för ett jullov. Firade för första gången svenskt nyår utan Elin, men med andra vänner.
Och nu har 2009 börjat. Året då jag ska ta körkort, uppleva världen och fortsätta att irritera Torbjörn med mina växande spanskkunskaper.
Och vet ni vad? Det kommer att bli bra.
Kommentarer
Trackback